Blog Image

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


Meetings in Moorea, Green Huahine and Bora Bora blues…

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Wed, August 06, 2014 10:04:36

After two and a half months up on the hard it
felt so good being back in the water. Back in the blue, feeling the breeze, and
taking off to the other islands. We got
our extra crew, Tina and Staffan, the same day as Breeze got back in the water.
The original plan was to meet up with them in Tonga but since we had the bad
meeting with a whale when we took off from Tahiti the last time, and the work with
the repairs on Breeze took such a long time, and needed to be redone a second
time to get it right, they changed their tickets and came to visit us in the
Society Islands instead. Somehow that is part of the sailing life, you plan but
you have to be able to change since you never know for sure what, where and how
something will happen. Anyway, we really wanted the weeks with them to be as
good as possible so we tried to pick the highlights, alright admit our personal
highlights. So, first stop was Moorea and snorkeling with the curious wild sting
rays. When swimming with the stingrays you really want to come close to them,
and hopefully be able to feel their baby soft skin on their backs, so we
tempted them with small pieces of fish to get them curiously close. They are so
personal, some of them really adopt you, and you recognize “your” ray by the
pattern on the back from where you stroke it. Though the question is; who is
watching who, and who is taking advantage of the situation?

Efter
att Breeze stått två och en halv månad
uppe på varv kändes det så skönt att vara tillbaka i vattnet, att få känna
brisen och kasta loss till andra öar. Vi fick vår extrabesättnig, Tina och Staffan,
ombord samma dag som Breeze sjösattes. Planen var från början att vi skulle ha
träffats i Tonga men eftersom vi hade det misslyckade mötet med en val förra
gången vi kastade loss, och arbetet med reparationerna på Breeze tog så lång
tid, och dessutom måste göras om en andra gång, så bokade de om sina biljetter
och kom på besök i Sällskapsöarna i stället. På nåt sätt är det så med
seglarliv, du planerar, men måste vara redo att ändra dig, för du vet aldrig
riktigt vad, var och hur något kommer att hända. Vi hade sett fram emot att få
dem ombord och ville verkligen att deras tid här i Sällskapsöarna skulle bli så
bra som möjligt, så vi kastade så snabbt som möjligt loss mot höjdpunkterna. Ok,
erkänner, våra personliga favoriter. Moorea och snorkling med de nyfikna vilda stingrockorna
blev vårt första stopp. Att simma med stingrockorna betyder också att man vill
komma så nära dem som möjligt, så nära så att man klappa dem på deras babymjuka
ryggar, så vi lockade dem med små fiskbitar från månskensfisket kvällen innan.
Stingrockorna är verkligen super att få snorkla med, de är så personliga. En
del av dem nästan adopterar dig , du känner lätt igen ”din” stingrocka på
mönstret du gett den när du klappat den på ryggen. Men visst kommer frågorna;
vem studerarar vem, och vem drar nytta av situationen?

Our
new swimming friends on the motu outside Moorea. They happily went snorkeling
with us, but without the gear. They were the successful ones in catching crabs
for lunch.They didn´t share it with us though.

Våra
nya simmarvänner på motun utanför Moorea. De följde ivriga med på snorkeltur,
men utan utrustning. Det var de som var de lyckosamma med att fånga krabba till
lunch. Fast de ville inte dela med sig…

Then we sailed on to vivid green Huahine,
catching a fish on the way.

Sen seglade vi vidare till vackra gröna Huahine, fick en
fisk på kroken på vägen.

No, not that one, Staffan. The good fish, the tasty
marlin, the one for delicious dinners…

Nej, inte den fisken, Staffan. Den bra fisken, den goda
marlinen, den som blev till smarriga måltider…

Huahine is the less touristic commercial island
in the Society Islands, the one that seems most true and genuine. We enjoyed
three different anchorages, east side, south side and outside town. We hiked up
the top of Huahine Iti, Iti is the oldest, mostly sunken and smaller part of
the twin island, the one where the volcano first exploded. But if you rather
believe in the mythology about the two parts of Huahine in the same lagoon the
story is that the god Hiro, who was really good at paddling, once split the
island in two parts when he was paddling his canoe in a hurry from Raiatea to
Moorea.

Huahine är den ö som vi tycker känns mest genuin och minst
turistig bland Sällskapsöarna. Vi njöt av tre olika ankringsplatser, östra
sidan, södra sidan och utanför lilla staden. En promenad upp på Huahine Itis
högsta punkt bjöd på vacker utsikt. Iti är den äldsta, den mindre och mest
sjunkna delen av tvillingöarna, den delen av Huahine där vulkanen först hade
sitt utbrott. Men om du hellre vill tro på den mytologiska legenden så delades
ön inom samma lagun av guden Hiro som var en baddare på att paddla. En dag hade
han väldigt bråttom när han skulle från Raiatea till Moorea och körde då rakt
igenom Huahine och delade ön i två delar.

Before Huahine was colonized the name of the
island was Mata´irea, which means “Breeze of abundance” or “Joyful little
breeze”. We rented scooters and took a tour all around the green to see the island
from the inside. We made a stop at small vanilla farm where the lady told us
everything about growing vanilla, in vivid and exhaustively French. Luckily
enough some words got through 😉 We got it that it takes a lot of time (years)
and personal
work (everything) to get the precious little
seeds. When we got back to small town Fare the main road was closed. Dance on
the street. But why? We asked the local audience, but no one knew. We could
just enjoy it. And we also enjoyed Huahine
with snorkeling, playing volleyball with new boat friends and meeting
friendliest Paul again.

Innan Huahine blev koloniserat var hennes namn Mata´irea som
betyder ”överflödets bris” eller ”glädjande liten bris”. Vi hyrde mopeder och
tog en tur runt den gröna ön för att få se ön från insidan också. Vi gjorde ett
besök på en liten vaniljfarm där damen berättade allt för oss om hur man odlar
och skördar vanilj, på livfull och uttömmande franska. Tur att några ord gick
igenom i alla fall 😉 Vi förstod att det behövs både en hel del tid (år efter
år)och personligt jobb (för allt) för att få de dyrbara små fröna. När vi så
kom tillbaka till lilla lugna staden Fare var huvudgatan avstängd.
Dansuppvisning. Men varför? Frågade vi lokalborna som stod och tittade på. Men
ingen visste, det bara var så sa de. Och så njöt vi av Huahine med snorkling, vi
spelade volleyboll med nya båtvänner och så träffade vi allra-vänligaste Paul igen.

And then we took a half day sailing over to
blue Bora Bora. We didn´t catch anything on the way but the dolphins greeted us
just before we got to the entrance.

Och sen en halvdagssegling över till blå Bora Bora. Vi fick
ingenting på kroken på seglingen över men blev istället hälsade välkomna av
några delfiner innan vi kom till passet.

Bora Bora is the oldest island, seven millions
years old, in the Society Islands, it is the most sunken one with only one
entrance in the reef. The whole lagoon is surrounded by motus and reef. Bora
Bora is also the driest island, with a different vegetation and soil, compared
to the other ones.

Bora Bora är den äldsta ön, sju miljoner år, av
Sällskapsöarna, den mest sjunkna ön med bara en öppning i revet. Hela lagunen
är omgiven av motus och rev. Hon är också den torraste ön, med annan vegetation
och jord än de andra.

Maybe we were a little bit spoiled last year,
but somehow we appreciated all the beautiful blue more this year. We tried to
experience it as much as possible, in different ways. We went biking, hiking,
paddling, snorkeling, swimming, hunting and sailing around the island. No
matter where, Bora Bora IS blue.

Kanske var vi lite bortskämda förra året, men på något sätt
uppskattade vi det vackra blå mer i år. Vi försökte verkligen få njuta av det
så mycket som möjligt. Vi cyklade,
vandrade, paddlade, snorklade, jagade, simmade och seglade oss runt ön. Det
spelar ingen roll var, på Bora Bora ÄR allt vackert blått.

Now we are waiting for a weatherwindow, and a spare part, to go further west, to Maupiti and Maupelia, then Tonga 🙂

Nu väntar vi på bra väder, och en reservdel, innan vi kastar loss mot Maupiti och Maupelia, sen Tonga 🙂



Wall Art

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Thu, June 05, 2014 12:46:06

I Tahiti finns väggmålningar nästan överallt. Det är graffiti, målningar och konstverk. De flesta är bara där för att dekorera en vägg som annars skulle se riktigt trist ut. En del är reklam, men nästan med en gömd logotyp. De är alla vackra.

Tahiti has a lot of wall paintings almost everywhere you go. There is graffiti, paintings and artwork. Most of them are just for decorating a wall that would look rather dull without the painting. Some of them are commercials, but almost with a hidden sign. They are all really beautiful.

Reklam. Snygg reklam. Färger som matchar företaget affisch. Baksidan till en lokal där du kan hitta lite allt möjligt till ett bra pris. Och så trottoaren utanför en butik för kameror, skrivare, ja vad som helst under det rätta namnet.

These are commersials, nice commersials. Colours that go well together with the colours of the business. The back side for a local shop where you can find what you might need at a cheap rate. And the pavement outside a shop for cameras, printers, whatever with the right brand name.
Graffiti. Den allra vanligaste taggen var nog “Bask”, fanns över precis hela Tahiti; såväl öppet som dolt, högt och lågt.

Graffiti. The most common tag must be “Bask”. We found that one all over Tahiti.



Högt upp i gröna Tahiti

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Tue, June 03, 2014 14:09:09

Breeze uppe på land och ingen dinge i vattnet. Tahitis vackra gröna inland bjöd oss till vandringar i stället. Vi gick på de höga smala bergskammarna ovanför Belvedere. Vi prickade in den allra klaraste dagen och fick en fantastisk utsikt. Men måste nog erkänna, om det inte hade varit det höga gräset, de gröna buskarna och träden vid sidan om stigen så hade det känts mycket läskigt att gå här och titta ner, titta långt ner, det kändes som hundratals meter innan bergsväggarna planade ut i en annan vinkel

Breeze on the hard and no dinghy in the water. Tahitis beautiful green inland invited us hiking instead of swimming. We walked the narrow bridges above Belvedere one of the few days when there were no clouds at all. Stunning view. Have to admit though; if it hadn´t been all the high grass, the green bushes and trees on the sides of the trail it would have been so much more scary walking and looking down, looking far down, it seemed like hundreds of meters before the wall got another angle.

Södra Tahiti, Vaipahi, bjöd på en annan sorts natur. Vi vandrade
högt upp i grönskan tillsammans med Erin och Len och kom upp till den tropiska
tallskogen där jättestora ormbunkar växer.

Southern Tahiti, Vaipahi, offered us another
kind of nature. We hiked with Erin and Len and got pretty high up where the
pine forest and the giant fern grow.

Fautaua är dalen med ett av de allra vackraste vattenfallen.
Efter dryga sex kilometers härlig vandring kom vi fram till botten av
vattenfallet. Regnbågen skimrade i dammen nedanför det mer än 300 meters höga
vattenfallet.

Fautaua is the valley with one of the most
beautiful waterfalls. We hiked the green valley six kilometers and reached the ground
of the 300 meters waterfall. The rainbow shimmered in the pond below.

Små fiskar pilade mellan stenarna i det grunda vattnet. En stor ål kom nyfiket fram till oss och letade efter något ätbart. Brödsmulor dög mer än bra till den. Den var också väldigt nyfiken på både oss och kameran. Vi höll oss ur vattnet för visst är det väl så att ålar äter det allra mesta?

Small fish swam the stream in the shallow water. A big eel came to us, wished for food. Breadcrumbs seemed to be one of the eel’s favourite foods. It was very nosy about us, and the camera too. We stayed out of the water, since eels eat almost anything, don´t they?



Roderlösa men inte rådlösa

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Sun, May 11, 2014 08:03:21

Så… när vi
trodde att vi äntligen kommit iväg från Tahiti och påbörjat den här säsongens
resa mot Tonga, Fiji och slutligen Australien så tog det slut redan på Moorea.
Vi är nu tillbaka på varvet i Papeete igen. Låt oss börja från början.

Per åkte
ned till Breeze tre veckor före Sabina och Ella, för att göra de saker som
återstod på Breeze efter åsknedslaget förra året och för att förbereda henne
för årets segelsäsong. I det ingick bl a upptag på varv för byte av djupgivare
och logg och byte av tätningsringar till det läckande rodret. Men redan vid ankomsten till båten
uppmärksammades nya problem. Batteribanken var död och behövde bytas ut. Fanns
inga AGM-batterier av tillräcklig storlek att få tag på i Papeete, så det var
bara att beställa från Europa. Skulle ta 8 veckor. Kul… då skulle vi bli kvar
till början på juni i marinan innan vi kunde komma iväg, missa en månad av
seglingssäsongen och bli tvungna att stressa igenom den stora oceanens alla
godbitar. Per fortsatte att fixa övriga saker på båten och förbereda för dagen
T (tjejernas ankomst). Listan i övrigt bockades av i snabbare takt än förväntat
så Per kom till slut till den hemska tidpunkten då det fanns tid över till att
tvätta kläder och städa på båten. Men, STOR lycka… två dagar innan Sabina och
Ella skulle anlända åkte Per med en annan båtkompis för att köpa nya batterier
till deras båt, och det visade sig att den affären redan samma dag skulle få in
en laddning med exakt de batterier som vi var ute efter! Hård förhandling med andra
leverantören, men till slut kunde vi komma ur den beställningen och köpa de här
batterierna istället. Installerade allt dagen innan dagen T, vilket fick ses
som ett bra träningspass – varje batteri väger 65 kg och Per fick lyfta ur 8
gamla batterier och in med 8 nya i båten.
Osannolik glädje då allt var klart. Nu kunde vi fokusera på att bunkra
mat och lämna Tahiti innan april månads utgång.

Sagt och
gjort. Vi vinkade av våra kompisar Len och Erin från SV Maestro
och åkte med Rob, Cathrine och Hanna på SV Koa till Moorea. Visade sig vara
betydligt starkare vind och större vågor än prognoserna, 18-20 m/s vind och 3-5
meters våghöjd, men inte något som inte Breeze klarar av. Seglade på i 10 knop
med bara genuan i slör, med vågor som tryckte på snett akterifrån, och njöt i
fulla drag (ja, inte Sabina då, som var sjösjuk som vanligt). Autopiloten
styrde, men vi fick en märklig sidförflyttning på båten i en våg med ett hårt nedslag
(kändes ungefär som en broach) så vi handstyrde resten av vägen för att kunna
parera vågorna bättre. Vid framkomsten till Moorea så kollade vi om det läckt
någonting från den nya roderpackningen och upptäckte att vi dessvärre tagit in
rätt mycket vatten. Pumpade ut och gjorde rent, tajtade bultarna till rodret
eftersom vi trodde att det var därför det läckt. Lät det gå en dag och tittade
igen. Mer vatten. Hmmm… torkade ut noggrannare och såg några sprickor framför
rodret där det sipprade fram vatten. Per dök i och kollade på utsidan och såg
att det var en ca 40 cm lång spricka i skäddan framför rodret! Vi ringde varvet
och bad om ett akut upptag. Vi motoriserade tillbaka till Tahiti i lugn sjö och
de tog upp oss på land så fort som vi anlände.

Hela
skäddan satt lös! Med största sannolikhet körde vi på en val på väg över till
Moorea. Vi hade kunnat tappa skäddan och
rodret när som helst, och det var ren tur att det var lugn sjö när vi seglade
tillbaka för den här skadan hade kunnat sänka båten. Nu blir vi kvar i Papeete
ett tag för reparation. Vet inte än hur lång tid det tar, men hoppas på att
komma härifrån i mitten på juni. Men… vi känner oss rätt nöjda och lyckosamma
ändå. Hotell känns rätt ok just nu, och det finns sämre ställen att vara strandsatt
på 😉


Almost no rudder thanks to whale blubber

So… when we thought we finally got away from
Tahiti and started this season’s trip to Tonga, Fiji and Australia we had to
make a U-turn already in Moorea. We are now back at the shipyard in Papeete again.
But, let’s start from the beginning.

Per went down to Breeze three weeks prior to
Sabina and Ella, to repair some of the things that remained at Breeze after the
lightning strike last year and to prepare her for this year’s sailing season.
In this was included among other things a haul out at Technimarine for changing
depth sensors and log and replacing the lip seal for the leaking rudder. But
already upon arrival at the boat new problems appeared. The battery bank was
dead and needed to be replaced. There were no AGM batteries of sufficient size
to get in Papeete, so it was nothing else to do but to order new ones from
Europe, with an 8 week delivery. Funny… then we would have to stay until the
beginning of June in the marina before we could get going, missing a month of the
sailing season and having to rush through all the goodies of this vast ocean.
Per continued to fix other things on the boat and prepare for the G-day (the
girls’ arrival). The list could be ticked off at a faster pace than expected, and
Per finally came to that horrible time when there was time over for washing
clothes and cleaning the boat. However, BIG happiness… two days before G-day,
Per went with another friend to buy new batteries for their boat, and it turned
out that this dealer on the same day would get a shipment with exactly the
batteries that we were looking for! Hard bargaining with the other supplier took
place, but finally we were able to bail out of that order and buy these
batteries instead. Installed everything the day before G-day, which had to be
considered as a good workout – each battery weighs 65 kg and Per got to lift the
8 bad batteries out of and the 8 new ones into the boat. Incomparable joy and
happiness when it was finished. Now, we could focus on stocking food and we
could actually make it out of Tahiti before the end of April.

Said and done. We left our
friends Len and Erin from SV Maestro at the marina and took off together with
Rob, Cathrine and Hanna on SV Koa to Moorea. It turned out to be much stronger
winds and bigger waves than the forecasts, 18-20 m/s wind and 3-5 meter wave
height, but not anything that Breeze couldn´t handle. Sailed at 10 knots with
just the genoa, with wind from the aft quarter and with waves that pushed
obliquely from astern, and just loved it (well, maybe not Sabina, who was
seasick as usual). The autopilot steered, but we got a strange paging on the
boat in a wave with a strike down (felt like a broach) so we hand steered the
rest of the way. Upon arrival to Moorea we checked for leaks from the new
rudder lip seal and discovered that we unfortunately had a lot of water in the
lazarette and in the bilge. Pumped out all the water and dried it clean and tightened
the bolts for the lip seal, since we thought this was the cause of the leak.
Let it go for a day and looked again. More water. Hmmm … dried it out more
carefully and now we saw cracks in front of the rudder where it trickled water.
Per jumped in and checked the outside and saw that there was an approximately
40 cm long crack in the skeg in front of the rudder! We called the yard and
asked for an emergency haul out. We motorized back to Tahiti in calm seas and were
immediately hauled out.

The skeg was loose! We probably hit a whale on
the way to Moorea. We could have lost the skeg and rudder at any time, and it
was pure luck that it was so calm when we sailed back because this could have
sunk the boat! Now we are stuck in Papeete for repairs. Don´t know yet how long
it will take, but hope to get out of here in mid June. But … we feel quite happy
and fortunate anyway. Hotel feels quite ok right now, and there are worse
places to be stranded on than Tahiti 😉

Uppdateringar…..
Så här ser det ut på Breeze nu… Arbetet är i full gång, från
insidan till utsidan och allra högst upp. Allt kommer att bli så bra när det är
klart.

Updates…..
This is Breeze right now. A lot of work under
way…..from the inside to the outside and at the top. Everything will be
better once it is done.



The Breeze and the Attraction of the Mighty Island

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Thu, May 08, 2014 10:46:37

The Story of the Breeze and the Mighty Island was something like this…..

“Stay with me”, the Spirit of the Mighty Island said. “I cannot let you go.”

“Yes, I need you”, the Breeze answered, and she gave away all her power and lay down in his mighty arms

A long time she was resting in the strong arms of the Mighty Island, until the Man came. He wanted to meet the other Islands. He looked for power to the Breeze, he searched and moved, he negotiated and bought, until a day when the Breeze once again was all full of power. He took her away from the Mighty Island and out into the Ocean where the Wind pushed her and the Waves carried her over the Ocean to Little Brother Island. The Breeze wanted the arms of the Mighty Island, and the Spirit of the Mighty Island wanted her back in his arms again. She tried to show the man that he needed to sail her back.

“The Mighty Island gave me all what I needed, all my energy. Will you understand it better if I take your energy away?” She asked and tried to restrain him from eating and cooking.

But Man took out, from one of his secret hidings, what was needed for preparing the most delicate dinner.

“I cannot live without the life that the Mighty Island gives me”, the Breeze told the Man, and she closed all the drops of new life-giving water that the Man needed.

The next morning the Man went to the Mighty Islands heart and got what he needed for the drops of life’s water.

“My heart breaks!” The Breeze cried, in tears.

And she showed the Man her crack where all the salty tears dripped and dripped and soon would fill her inner.

Finally the Man understood. He sailed her back to the Mighty Island where she now rests in his arms again. And Man? Yes the Man, once again, he tries to solve the mystery about the Breeze and the Mighty Island and their yearning for each other.

”Stanna hos mig”, sa den Stora Öns Ande. ”Jag är inte färdig med dig än.”

”Ja, jag behöver dig”, svarade Brisen. Och så gav hon bort alla sina krafter och la sig stilla i Stora Öns varma famn.

Länge låg Brisen i Öns trygga famn, ända tills Människan kom och ville bort till nya öar. Människan letade nya krafter till Brisen, han lagade och flyttade, han förhandlade och köpte, ända tills det en dag fanns nya starka krafter i Brisens inre. Han släppte henne fri och Vinden förde henne och Vågorna skjutsade henne till Stora Öns lillebror. Brisen ville tillbaka till Stora Ön och Stora Öns Ande ville ha henne igen. Hon försökte visa Människan att han skulle föra henne tillbaka.

”Stora Ön gav mig allt som jag behövde, all min energi. Förstår du bättre om jag tar din ifrån dig?” sa Brisen till Människan och försökte hindra dem att laga mat.

Men Människan plockade fram, ur sina gömmor, vad som behövdes för att laga den allra godaste måltiden.

”Jag klarar mig inte utan livet jag får av Stora Ön”, suckade Brisen och stängde av alla nya droppar till Människans livgivande vatten.

Men Människan tog sig en morgon, utan Brisens hjälp, till Öns hjärta och fick tag på vad som behövdes för livets goda droppar.

”Mitt hjärta brister!” grät Brisen och visade sin spricka där de salta tårarna droppade och droppade och snart skulle fylla hennes inre.

Människan förstod till sist. Han förde henne tillbaka den Store Ön där hon nu ligger tryggt omsluten av hans fasta armar. Och Människan? Ja Människan försöker än en gång lösa gåtan med Brisen och Ön och deras längtan för varandra.

This is the story of the Breeze and the Spirit of the Mighty Island. Is it true? Yes it is, well at least more or less. We will stay with the Island until the wounds on the Breeze are no more, and then, once again, the Waves and the Winds will carry and push her to new places, adventures and meetings.

Det här är historien om Brisen och Ön. Är den sann? Ja, det är den, i alla fall mer eller mindre. Vi ska stanna hos Ön tills alla såren på Brisen har läkt och då kommer Vågorna och Vinden att än en gång lyfta och föra henne till nya platser, äventyr och möten.



More Moorea

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Wed, December 11, 2013 17:41:04

Vår sista kväll uppe i Leeward-öarna bjöd på de mörkaste
molnen med tromber, vind och regn. Vi tog upp ankaret tidigt tidigt morgonen
därpå, när solen precis tittade över horisonten. Vinden hade lagt sig men havet
bjöd på rullande stora svall, vi fick gå för motor från Huahine ner till
Moorea. Tio timmar senare släppte vi ankaret i vackra Opunohu Bay. Så skönt. Stilla
vatten och doften av tiare-blommor och de lockande gröna bergen. Nu hoppades vi
på att få en vacker morgondag så vi skulle kunna köra runt hela ön med vespor.

Our last night in the Leeward Islands gave us
the darkest sky with wind, rain and water spouts. We took up the anchor early
early in the morning after, at first light. There was hardly any wind but big swells;
we had to go by engine from Huahine to Moorea. Ten hours later we dropped the
anchor in Opunohu Bay. Felt so good, quiet water, the smell from the tiare
flowers and the tempting green hills. We hoped for a beautiful tomorrow, if so, we would rent scooters and drive around
the whole island.

Ja! En vacker dag! Vespor för oss och en tur runt hela
Moorea, och upp på nästan alla mindre vägar som vi kunde hitta.

Yes! A beautiful day! We rented scooters and
drove around Moorea, and on almost all the small dirt roads that we could find.

Den högsta punkten vi kom upp till var Belvedere, en riktigt
vacker utsiktsplats över Opunohu Bay, Mont Rotui och Cooks Bay. Opunohu är den
största bukten på Moorea och det var här, trots namnen, som Kapten Cook ankrade
1777 och blev väl mottagen av den mäktige krigaren Mahine.

The highest point we got to was Belvedere with
a beautiful view over Opunohu Bay, Mont Rotui and Cooks Bay. Opunohu is the
largest bay in Moorea and it was here, despite the names, where Captain Cook
anchored in 1777 and was well received by the great warrior Mahine.

Det måste ha varit så svindlande för Cook när han kom hit.
Högt uppe i de gröna bergen fanns flera stora byar med odlingar och heliga
platser. Innan européerna kom hit var dalarna ofta lika befolkade som
kustområdena. Det var också täta kontakter mellan bergsbyarna och kusten,
massor av fiskbens- och snäckskalslämningar visar att det åts mycket fisk och
skaldjur tillsammans med frukten, grönsakerna och brödfrukten. Här uppe bodde
polynesierna i mer än sexhundra år innan de i början av 1800-talet övergav sina
bosättningar uppe i bergen och flyttade ner till missionärerna vid kusten. Den
första arkeologiska utgrävningen var 1925, sedan dröjde det ända till
1960-talet innan det blev en större utforskning av den gamla bosättningen och
maraen. Undrar om det inte var den gamla muntliga traditionen som hjälpte Emory
och Green och att det berättades för dem att det en gång i tiden var en mäktig och viktig plats högt uppe
i bergen. Annars måste det nästan vara som att leta efter en nål i en höstack…
eller snarare i en regnskog.

It must have been tremendous for Cook when he
arrived to Moorea. High up the green mountains there were several villages with
holy maraes. Before the Europeans conquered the Society Islands the mountain
areas were as populated as the coast. And the people living high up the mountains
maintained useful and tight relations with the coast area. Numerous fish bones
and shell fragments shows that they had plenty of sea food with the bread fruit
and the vegetables. The Polynesians lived for at least six hundred years up the
mountains before they, in the beginning of the 19:th century, deserted their houses
and maraes for good and joined the religious missions on the coast. The first
archeological investigations were undertaken in 1925, and then it took some
years, not until 1960, before archeologist Green with team could carry out some
more important and rewarding research. Wonder if it was the oral traditions
that told Emory and Green that it used to be a very important place up the high
mountains. Otherwise it must have been like looking for a needle in a haystack…
or rather like looking for it in a rainforest.

Vi hittade en roulotte vid vägen där vi fick den allra
godaste lunchen; färsk tonfisk- och baconhamburgare, med supergoda lokala grönsaker
och sallad, skön jazzmusik, och så såklart en hund under bordet. Men ”Dick´s
Deli, Stuff yourself with our sausage” prövade vi inte….

We had a superb lunch at a roulotte by the
road; fresh tuna and bacon burger with the best local vegetables and salads, cool
jazz and of course a dog under the table. But the “Dick´s Deli, Stuff yourself
with our sausage” we didn´t dare trying…



Premiär för Ella!

Ella Posted on Sun, December 01, 2013 16:22:19

Vilken tur att en wake-board kan användas till mer än bara
kite-surfing. Speciellt som själva kiten är aningens trasig. Efter bara några
försök kom Ella upp på sin första tur. Det såg så frestande ut för oss andra på
Breeze. Kanske nästa gång….

Luckily enough a wake-board can be used to more
than just kite surfing, and especially since the kite was a bit ragged from
Fakarava. Ella could ride the board after a few attempts. It looked really
tempting for the rest of the crew on Breeze. Next time maybe…



Rekord från Bora Bora?

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Sun, December 01, 2013 15:52:30

Bora Bora är den äldsta av Sällskapsöarna, sju miljoner år
sedan hon höjde sig i havet. Sedan dess har hon sjunkit och börjat bygga på
korallringen runt den gamla vulkanen. Innan européerna kom hit kallades ön för
Mai Te Para som betyder ”uppstigen från mörkret” eller ”skapad av gudarna”.

Bora Bora is the
oldest Society Island, seven millions years since she rose from the ocean.
Since then she has been sinking and building the coral reef around the old
volcano. Before the Europeans arrived the island had the name Mai Te Para,
which means “risen from darkness” or “created by the gods”.

Det kan väl inte vara den krympande storleken på ön som
påverkar hur frukten ser ut, men det var i alla fall här på Bora som vi
plockade de allra minsta bananerna och citronerna. Att vi var bortskämda med stora frukter från Tahaa kan väl inte vara den enda förklaringen till att vi tyckte att Boras frukter var små?

Don´t think that it is the shrinking size of
the island that affects the size of the fruit, but in Bora we picked the
tiniest bananas and lemons. That we were spoiled from the fruit in Tahaa
couldn´t be the only explanation?

Inte för att Bora sjunker speciellt snabbt men de pyttesmå
snäckorna kämpade alla för att vara högst upp och herre på täppan. Det lär nog
dröja ytterligare en 30 miljoner år innan hon har sjunkit helt och bara har
korallrevet kvar som atollerna i Tuamotus. Men träning kan vara bra, så heja!

Not that Bora is sinking rapidly but the small
shells all climbed each other and tried to be on top the world and rule the roost.
It will probably take another 30 million years before she is completely sunken
and only has the coral reef like the atolls in Tuamotus.
Training
is good though, so well done!

Vi försökte provköra den gamla, otroligt miljögröna, bilen…
Men vad driver den? Den startade inte. Vi
fick gå upp på berget istället. Väl uppe fick vi den allra vackraste utsikten.

We also tried to drive the old, incredibly eco-friendly,
green car…. But what runs it? We couldn´t start it, so we had to walk the mountain
instead. Once we got to one of the tops we got the most beautiful view.



« PreviousNext »