Blog Image

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


From New Zealand to Fiji, via Minerva

Nya Zeeland Posted on Fri, August 07, 2015 20:52:45

After a long time in New Zealand, actually at
the very edge of the six months for the prolonged tourist visa, we were finally
ready to set sail. Everything was done; the boat work, the expeditions around
the islands, the paper work for getting an exception for sailing with a (non
NZ-) dog to Fiji. And we got Mike, a good friend, on board. It all started very
well.

Efter en lång tid i Nya Zeeland, nästan exakt de sex månader
som det förlängda turistvisumet ger, var vi till slut redo att kasta loss. Allt
var gjort; allt båtjobb, allt utforskande av öarna med bil, allt pappersarbete
och nästan-omöjliga-att-planera-förberedelser för att kunna segla med en hund
till Fiji. Och vi fick Mike, en god vän, med ombord.

Chicos first passage. He is for sure the
coolest dog that can handle anything.

Chicos första långsegling. Han var otroligt cool hela tiden,
en hund som nog kan göra nästan vad som helst.

The albatrosses checked us out every day
all the way up to Minerva.

Albatrosser följde oss varje dag hela vägen upp
till Minerva.

And, believe it or not, every passage adds
something to the to-do-list… Though everything new in the rig a turnbuckle got
loose from the lower shroud so it needed tightening and a split pin needed to be replaced.

Och tro det eller ej, men varje passage lägger till något
till arbetslistan. Trots att allt var nytt till riggen så släppte en vantskruv på
ena undervantet och så den behövde tajtas upp och få en ny saxpinne.

Five days later we
arrived at South Minerva.
It sure felt good to anchor and
start exploring the reefs. The Minervas are two reefs out in nowhere between
Tonga, Fiji and New Zealand. Tonga and Fiji both claim them as their
territory. The Minerva reefs got their
name from a whaleship that was stranded on what is now called South Minerva on
its journey from Sydney in 1829. Several other ships followed. The reefs are
only above the waterline at low tide but they gave us calm anchorages the whole
time, even when the wind was catching up to 30 knots.

Fem dagar senare kom vi fram till södra Minerva. Det kändes,
trots den relativt behagliga passagen, skönt att ligga för ankar och få en
chans att utforska både vatten och korallrev. Minerva är två rev ute i
ingenstans mellan Tonga, Fiji och Nya Zeeland. Både Tonga och Fiji gör anspråk
på dem. De fick sitt namn efter ett valfångstskepp som strandade på South
Minerva på sinresa från Sydney 1829. Reven är bara över vattenlinjen vid
lågvatten men de gav oss lugna ankringar hela tiden, även när vinden kom upp i
15 m/s.

At low tide we took the dinghy to the reef for a long walk in the blue.

Vid första lågvattnet tog vi dingen till revet för en efterlängtad långpromenad i det
blå.

We moved on to North Minerva. Three hours by
motor, no wind, no waves, the calmest sea. Once there, we anchored just inside
the lagoon by the entrance. The day after, just as calm, we went snorkelling on
the outside.

Vi flyttade till Norra Minerva. Tre timmar för motor, ingen
vind, inga vågor, bara det allra lugnaste hav. När vi kom fram ankrade vi
precis innanför ingången, dagen efter som var lika stilla, tog vi dingen till
utsidan för att snorkla i det vackra blå.

While we were exploring and admiring the beautiful
coral and looking for fish for dinner someone else was keeping an eye on us
visitors who trespassed his territory.

Hela tiden som vi utforskade de vackra korallerna på utsidan av revet och
letade efter fisk till midda höll någon annan koll på oss som gjorde intrång
i dess territorium.

“What is that on the outside? I have never ever
seen it before… Whales!” The day after the whales were also swimming inside the
lagoon, they paid us no attention, just minding their own business and resting from the waves that had built up on the outside.

”Vad är det där på utsidan? Jag har aldrig sett det förut…
Valar!” Dagen efter simmade de inne i lagunen, de brydde sig inte alls om oss
som bytte ankringsplats och korsade deras väg till den lugnare sidan av lagunen
när vinden och vågorna ökade. Kanske var de bara inne för att vila sig från vågorna som byggts upp utanför revet.

Cloudy days, not
tempting to go snorkelling, but walking. Hot water was bubbling up
from the reef. The small fish resting or trapped in the tiny pools on
the reef.

Molniga dagar, inte frestande att snorkla, men att
promenera. Hett vatten bubblade upp ur sprickor i revet. Små fiskar vilade i de
små vattensamlingarna.

Oh! Must also tell you about the lobster hunts.
We went walking the reef at low tide in the late dark evening. Two nights
stumbling along the reef gave us enough lobsters for five different lunch and
dinners
J

Å! Just ja, måste nog också visa humrarna som vi plockade på
revet. Ett par mörka kvällar passade vi in lågvattnet och snubblade på revet
och plockade hummer som räckte till åtminstone fem olika luncher och middagar J

Another thing to do when it`s dark is to fish
from the boat. We had what was left from the speared one and put it on the hook
for another catch. Living on the boat makes you so used to eat different fresh
fish almost every day, and for us it was a long time off the boat and with no
fresh fish for at least half a year. So, of course, we wanted to catch for
tomorrow’s dinner too. When spearing you choose what fish you want, but by hook
you just have to accept what gets caught. And the one that we caught was a
white tip reef shark. Once that one was up we just continued playing with its
friends with the head of the fish that we caught. The meat of small sharks is
really tasty, the meat is almost like tender chicken and tastes great with
garlic, lemon and fresh ginger.

Något annat som vi passade på att göra I mörkret var att fiska
från badplattformen. Livet på båt gör dig så van vid att kunna äta färsk fisk
nästan varje dag, och för oss var det länge sedan vi levde båtliv med färsk
fisk så det var klart att vi ville fånga något.
På kroken satte vi rester av dagens harpunerade fisk och hoppades på
fångst till morgondagens lunch. En skillnad mellan harpunering och krokfiske är
att du inte kan välja vilken fisk du ska få på kroken. Och den som tog vårt
bete var en White tip reef shark. När
den väl var uppe fortsatte vi att leka med de andra hajarna med fiskhuvud på
lina, ganska bra dragkamper med dem. Dagen efter blev det haj med vitlök,
citron och färsk ingefära, riktigt gott, ungefär som mört kycklingbröst.

After a week at Minerva Reef the forecast said a nasty front, with more than 50 knots of wind, was coming from New Zealand. We were ready to
set sail and head to Fiji. The winds on our passage up to Fiji were steady 25 – 30 knots, and gusting 40. They helped us to get a fast, but also a very rough and uncomfortable, passage to Suva. It sure felt good to arrive to the calm grey commercial anchorage outside
the capital Suva.

Efter en vecka i Minerva sa väderprognosen att en jobbig front med mer än 50 knops vind skulle komma upp från Nya Zealand. Vi var redo att segla vidare mot Fiji. Vinden var konstant 25 – 30 knop, och med byar upp till 40, på vår passage. Det gav oss en snabb, men också mycket jobbig, segling upptill Fiji. Efter de knappa två dygnen med segling kändes det verkligen skönt att få komma fram till den lugna gråa kommersiella ankringen utanför huvudstaden Suva.



Boatwork in New Zealand

Nya Zeeland Posted on Fri, August 07, 2015 19:51:44

A new year and back on Breeze in New Zealand felt
like coming home. It started very well for us, we could catch up with the other
sailors and explore the beautiful surroundings around Whangarei for a couple of
months. That is, for sure, the good and easy boat life. Then the work on Breeze
started. And we were able to explore both North and South Island by car
instead.

Ett nytt år och tillbaka på Breeze i Nya Zeeland, det kändes
som att komma hem och gav oss en bra start med både gamla båtvänner och utforskande
av Whangareis vackra omgivningar. Det är det sköna båtlivet. Sen kom tiden med
båtjobb, och vi kunde i alla fall i början utforska både Nordön och Sydön via
bil istället.

The mast was taken off just outside Whangarei.
It would be repainted and get new rigging and electric wires.

Vi tog av masten utanför Whangarei. Nu skulle den målas om
och få ny rigg och nya kablar.

With no rig we had to go by engine down to Gulf
Harbour for lifting the boat up for painting the hull. The difference between before
and after was huge.

Ingen rig, vi fick gå för motor ner till Gulf Harbour för
att lyfta upp båten och få henne målad. Det blev en otrolig skillnad på före
och efter.

Painting done! What a shiny dark blue boat, has
Breeze ever been so beautiful before?

Målad Breeze! Så vacker skinande mörkblå båt har vi nog
aldrig haft förut.

Mast back on.

Masten tillbaka.

We also decided that we, at last, would get an
arch for the wind generator, the sat phone and the sat tv. The promised week
for the work became three… but once done we will probably keep it on Breeze
forever.

Vi bestämde oss också för att det var dags att äntligen få
upp vindgeneratorn, satellittelefonen och antennen för satellittv. Den utlovade
veckan för att få det klart blev tre… men sen klart för att förmodligen sitta
för evigt.

Breeze is ready, and so are we. Let´s sail
north!

Breeze är redo, och det är vi med. Nu vill vi segla norrut!



Tongatapu and Nukualofa

Tonga 2014 Posted on Tue, December 02, 2014 02:19:00

We went in to Nukualofa on a Sunday. A Sunday, then everything is closed, except the churches and the bakeries. Luckily though, a friend boat had booked a taxidriver to take us around the island. The first stop was the royal house in Nukualofa, then the church the royal family attends. The king and his family have their own seats in the very front where they can see everyone.

Vi åkte in till Nukualofa på en söndag. En söndag, då är allt stängt, ja förutom kyrkor och bagerier. Vårt första stopp var kungens hus i staden, sen kyrkan som kungafamiljen besöker varje söndag. Kungen och hans familj har bänkar allra längst fram, därifrån kan de se alla kyrkobesökare.
On the very east side, towards the open ocean, the blowholes are. It was lowtide and a calm day when we were there, otherwise it would have been a heavy salty shower for Ella and Jakob standing by the railing.

På den östra sidan, mot det öppna havet, slår vågorna in. Det var lågvatten och en lugn dag när vi var där, annars hade Ella och Jakob fått en rejäl saltig dusch där de står.
Haamonga a Maui, or the Burden of Maui, is 800 years old stone trilithon in the north of Tongatapu. Maybe it was the gateway to the old kings royal compound, the entrance for visitors to the king sitting safely on his thrown with his back to another high stone construction and a long stick in his hand to hit every potential foe. Just imagine building this with the limestones that weighs 30-40 tons. A large number of people was needed and a construction of wooden slits and constructions to transport and place them. Or maybe the oral tradition is true; it was done by the demigood Maui since they really are too heavy for any man to handle….

Haamonga a Maui, eller Mauis börda, är en 800 är gammal stenkonstruktion i norra Tongatapu. Kanske var det porten till den gamle kungens gård, den där besökare fick gå in när de skulle till kungen som satt på sin tron med ryggen mot en annan stenkonstruktion och med en lång klubba i handen för att kunna slå ner ev fiender. Tänk bara vilket jobb att bygga det med kalkstensblock som väger 30-40 ton. Det krävdes många man och träkonstruktioner för att flytta dem och resa dem. Eller så var det kanske som den muntliga traditionen berättar; att halvguden Maui reste stenblocken eftersom de är alldeles för tunga för vanliga män.
A workday and commuting for sailors. Everyone went in to town for checking in and some necessary shopping.

Arbetsdag, infartsparkering och pendling för seglare. Alla skulle in till stan för att checka in och göra nödvändig handling.
Look! The consulate of Sweden, could be good if we were in trouble….

Men titta! Ett svenskt konsulat så här långt borta…
The market in town was superb. Almost anything that you might need in fruit and veggies, locally grown, really fresh.

Marknaden i staden var riktigt bra. Nästan allt som kan önskas i frukt och grönsaker, allt lokalodlat, ekologiskt och superfräscht.
Or maybe some woodwork….

Eller kanske något träarbete…
Big Mama had a schoolday for the younger sailors; important words, spelling and pronunciation, and ice cream and donuts as rewards. They all enjoyed it.

Big Mama hade skola för båtbarnen. De fick lära sig en del viktiga ord, både stavning och uttal, som belöning fick de glass och donuts. Det var nog en bra skoldag 😉
When the schoolday was over, they all played volleyball.

När skoldagen var slut blev det volleyboll för alla yngre.
Dinnertime.

Middagsdags.



Haapai

Tonga 2014 Posted on Tue, December 02, 2014 00:32:41

We sailed to the Haapai group where our friends Georg and Jakob came for a visit. Haapai, where the islands are quite different from the Vavau-group, showed us the grey colours in the beginning. But it also delivered the most genuine villages and people, a bit different wildlife, and a perspective of the powers in the nature from the hurricane that hit the Haapai group early this year.

Vi seglade ner till Haapai-gruppen där våra vänner Georg och Jakob mönstrade på Breeze. Haapai, med öar som är rätt olika mot öarna i Vavau, bjöd på grå färger i början. Men vi fick också se de mest genuina byarna och uppleva mer traditionell tongansk kultur, och så fick vi också se spåren av krafterna i den orkan som drog över ögruppen i början på året.
Flying foxes and kingfishers just by the beach where we took the dinghy.

Flygande hundar och kungsfiskare, precis vid stranden där vi åkte med dingen.
Halloween, some scary creatures took the dinghy around the anchorage….

Halloween, några läskiga figurer tog dingen runt ankringsplatsen…
We needed a fire on the beach after meeting up with them, and a good dinner and peaceful monopoly game on our friend boat Lumbaz.

Vi behövde en brasa på stranden efter att ha träffat dem, och en god middag och fredligt monopolspel ombord på vår vänbåt Lumbaz.
Of course we went snorkelling in the beautiful blue. Really anjoyed it, so vivid and colourful and varied.

Självklart snorklade vi också i det vackra blå. Vi njöt verkligen av det, så levande och färggrannt och varierande.
In Haafeva we met almost everyone from the village one day. We were going for a walk to the eastern side and the village, and they were all doing the opposite, they went to the ferry dock on the western side for the delivery of the week.

På Haafeva mötte vi nästan alla från byn en dag. Vi ville gå på en promenad till östra sidan ön och byn, och byborna gjorde det motsatta, de gick till färjebryggan på den västra sidan för veckans leveranser med fraktskepp.
Veini, a woman that we met and talked to on the dock, asked her daughter Lepolo to guide us to the village and show us around. Lepolo took us to the school, the headmaster invited us the next day for a visit. We promised to bring some footballs (soccer balls) for the kids to use on the perfect lawn outside the school building.

Veini, en kvinna som vi mötte och pratade med på kajen, sa till hennes dotter Lepolo att ta med oss till byn och visa oss runt. Lepolo tog oss till skolan, huvudläraren bjöd in oss på besök dagen efter. Vi lovade att ta med ett par fotbollar som skolbarnen skulle kunna använda på den perfekta gräsmattan utanför skolbyggnaden.
When we came to the school the day after, they had prepared a new football field with goals. Everyone was prepared for playing, the schoolwork for the day was playing football with us sailors.

När vi kom till skolan dagen efter hade de gjort en fotbollsplan på skolgården med nya mål. Alla var förberedda på att spela fortboll, dagens skolarbete var att spela fotboll med oss seglare.And some other games with the footballs….

Och några andra lekar med fotbollar….
This is the school, the pupils and the teachers:

Här är skolan, eleverna och lärarna:
Veini really wanted to invite us for a traditional lunch at her house. We enjoyed her hospitality and food, one could say it provides a perspective on the appreciation and the importance of inviting guests to one´s home. Her son sang to us, traditional songs.

Veini ville verkligen bjuda in oss på en traditionell måltid. Vi mer än uppskattade hennes gästfrihet och mat, man skulle lätt kunna säga att det gav oss ett perspektiv på vikten av att förstå och uppskatta gästfrihet och viljan av att bjuda in gäster till ens hem. Hennes son sjöng för oss, traditionella sånger.
In the next weather window we sailed further south, towards the capital Nukualofa.

I nästa väderfönster seglade vi vidare söderut, mot huvudstaden Nukualofa.



Andra sidan av Vava´u.

Tonga 2014 Posted on Mon, November 10, 2014 03:25:11

Andra sidan av Vava´u, så långt österut som möjligt, är inte
riktigt som den delen av skärgården som de flesta håller sig till. Det är också
en del som man inte får missa. Det här är vindsidan av skärgården, åtminstone
den yttre sidan av öarna. Ankringen på insidan av öarna ger vackert stilla
vatten. Öarna lockar till promenad, till utsikt över det stora blå utanför
skärgården. Otroligt nog så finns det också en röjd stig på både Kenutu och
Umuna. Dem tog vi, och det här fick vi
se när vi ankrat dingarna vid stranden:

The other
side of the Vava´u archipelago, as far east as possible, is a bit different
from the part of the archipelago where most boats stay. It is a part not to
miss. This is the wind side of the archipelago, at least the outer side of the
islands. The anchorage of the leeward side of the islands is in the flattest
and bluest water. The islands tempted us to walk, for a view over the outer
side, over the big blue. Amazingly though, there is a path both on Kenutu and
Umuna. We walked them, and this is what we got to see when we had anchored the
dinghies by the beach:

Det var tre olika sorters växtlighet. Palmer, träd och
slingriga buskar på läsidan, sen de magiska pandanus som sägs kunna flytta sina
rötter, och till sist de torra tallarna som gjort en matta över den röda jorden
när de släppt sina långa barr på marken.

There
were three different types of vegetation.
Palms, trees and trailing bushes on the leeward side, then the pandanus
which is said to be able to move its roots to water, and then finally the dried out pine trees
which gave us a rug of long needles to walk on
.
På andra sidan. Ett blåare hav än den färggladaste målning,
och så klart. Vi kunde se en ensam stor sköldpadda simma i de stora vågorna,
långt där nere.

The other
side. The bluest ocean, the clearest water, we could see a lonesome big green
turtle swim in the big waves, far down there.

Ett utkikstorn med soltak och fastbyggda väl begagnade plastsäten.

A lookout
tower with sun-shelter and built-in well used plastic chairs.

Klättra ner
på yttersidan.

Climbing down to the outer side.

Den andra ön, en djup grotta, bad I svalt vatten. Små små
räkor simmade undan när de fick nya badkamrater i vattnet.

The other island, a deep cave and a swim in
cool water. Tiny small shrimp swam away when the swimmers jumped in.

Lågvatten, långgrunt, stilla och varmt. Perfekt för ännu ett
bad.

Low tide,
shallow water, warm and calm sea, perfect for another bathe.




Vava’u, Tonga

Tonga 2014 Posted on Sun, November 09, 2014 16:02:19

The Vava´u Group in the Kingdom of Tonga is almost like the Stockholm Archipelago, almost, but also different. Yes, it is an archipelago, one with green islands, neither very big nor high, but with both cliffs and beaches and old twisted trees. That makes it almost like Stockholm. But then there is the big difference, all the life in the water. There is coral, shells, nudibranch and anemones; there is all the fish, the whales, the turtles and the octopus. The Vava´u archipelago is also different from French Polynesia that we just came from, neither the low atolls nor the high green islands.

Vava´u i Tonga är nästan som Stockholms skärgård, nästan men också väldigt olika. Visst är det en skärgård med varken speciellt höga eller stora, men gröna öar med gamla väderbitna träd, och med både klippor och stränder. Ungefär som Stockholms skärgård. Men sen kommer den stora skillnaden, allt liv under vattnet. Det är koraller, snäckor, sjöanemoner och plattmask, det är fiskar, valar, sköldpaddor och bläckfiskar. Vava´u är också olika mot Franska Polynesien som vi precis kommit från. Det finns varken de låga atollerna eller de höga öarna.
Tonga is the oldest and last remaining Polynesian monarchy, and the only Pacific nation never brought under foreign rule. The first hereditary king Aho´eitu, born around 950, was the son of the beautiful Tongan maiden Va´epopua and the creator god Tangaloa. The kingdom then started to grow and with the help of fierce warriors and large double-hulled canoes the kingdom was once extended all the way from what we today say is Rotuma in the west and Tokealau in the north via the Lau Group, Wallis and Futuma and Samoa, to Niue in the east.

Kungariket Tonga är den äldsta polynesiska monarkin, och det enda land som alltid varit självständigt. Den första kungen med arvsrätt var kung Aho´eitu som föddes runt 950. Han var son till den vackra ungmön Va´epopua och skapelseguden Tangaloa. Kungariket började växa med hjälp av vilda krigare och stora katamarankanoter och sträckte sig som allra mest över det som idag är Rotuma i väster och Tokelau i norr via Lau-gruppen, Wallis and Futuma och Samoa till Niue i öster.

It used to be a high island in Vava´u but a very long time ago there were some old spirits in Samoa that looked out on the ocean from their tall mountains. Their mountains were so tall that they could see everywhere from there. Except when they looked south toward Tonga, then the Mt Talau stood in the way of their view. The spirits made a decision; they would go down to Tonga, cut the mountain down and put it on top of their own mountain so that they would come even higher up and see the whole world without any obstruction. One night, the spirits could only come out at night, they took their bush knives and went down to Tonga. They started cutting the top of the mountain. The people in Vava´u saw them; they started crowing like roosters and tried to fool the spirits that the sun was rising. The spirits didn´t fall for that trick, they finished cutting the top off the mountain and were just about to carry it to Samoa when the people in Vava´u called for Tafakula. Tafakula was a spirit of Tonga and she was famous for her cunning ways. Tafakula quickly went to the eastern side of the island where the sun rises. There she bent over, lifted up her skirts and exposed her buttocks to the moonlight. The Samoan spirits saw the bright moonlight reflected and thought the sun was rising. They instantly dropped the top of Mt Talau and fled back to Samoa. The Mt Talau has been flat ever since and what was once the top is now another island in the Vava´u archipelago.

En gång för länge sedan fanns i Vava´u en riktigt hög ö. Det var på den tiden som de gamla andarna i Samoa brukade sitta på sin höga ö och titta ut över världen. Deras ö var så hög att de kunde se överallt när de satt på dess topp. Överallt utom åt söder förbi Tonga där berget Talau stod i vägen för deras sikt. Andarna bestämde sig för att ta sig ner till Tonga och hugga av bergstoppen och istället ta med den hem till Samoa och sätta den på deras eget berg så att de skulle komma ännu högre upp och kunna se ännu längre bort. En natt, andarna kunde bara komma ut på natten, tog de med sig sina stora knivar och gick ner till Tonga där de började skära av toppen på berget. Men människorna i Vava´u såg vad de höll på med och började att gala som tuppar för att lura andarna att det var morgon. Det tricket gick inte andarna på, de skar av bergets topp och skulle precis ta hem den till Samoa när människorna i Vava´u kallade på Tafakula. Tafakula var en ande från Tonga som var känd för att hon var så smart och klurig. Tafakula gick direkt till den östra sidan om ön där solen går upp. Hon böjde sig fram, lyfte upp sina kjolar och lät fullmånen skina på hennes vita skinkor. Andarna från Samoa såg månens starka reflexer på hennes rumpa och trodde att solen höll på att gå upp. De släppte ögonblickligen bergstoppen i havet och flydde hem till Samoa. Ända sedan dess har Talau varit ett platt berg och det som en gång var bergstoppen blev istället en till ö i skärgården.

We went out of the water again. Guess who we met? The pig of the beach taking the bath of the day.

Upp ur vattnet igen. Gissa vem vi mötte på stranden? Grisen på täppan som tog dagens bad.

On the islands… horses, cows, goats; all walking more or less free, always keeping an eye on you, on you who is the visitor of their land.

På öarna… hästar, kor, getter. De går mer eller mindre fritt och lösa, håller hela tiden extra koll på dig, på dig som beträder deras land.

But what is the best, asking us, is under water. That is where you get the best variety in the wildlife, both the big and the small and all the colours. There are different anemone fish, both hiding and trying to chase you away, and the delicious batfish that Per and Francois caught. The first time we tried the batfish, yum yummy, super delicious. Go hunt them again! (Though the fish quickly learned to avoid the snorkelers with a spear.) And they caught a couple of big jacks, big enough for delicious potluck dinner for the crew of five boats. smiley

Men vad som är allra bäst, om du skulle fråga oss, är livet under vatten. Det är där som naturen visar bästa variationen, både i arter, storlek och färger. det finns söta olika anemonfiskar som både försöker gömma sig eller jaga iväg dig, och Per och Francois sköt delikata batfish för första gången. Supergoda, jaga dem igen! (Tyvärr lärde sig fisken snabbt att undvika snorklare med spjut.) Och så sköt de ett par riktigt stora jack, stora nog för fem goda fiskrätter till knytis för besättningarna på fem olika båtar. smiley




Mopelia – Vavau

Arbete ombord Posted on Sun, November 09, 2014 15:45:11

Vad händer när man lämnar paradiset? Jo, bara för att man inte ska bli alltför bortskämd och kanske ta det goda som en självklarhet så gav sjöguden oss ett avbrutet vant, ett trasigt backstag och en trasig vang. Segelbåten blev till en motorbåt. Och besättningen blev inte glad. Att få reparationer gjorda, och få tag på reservdelar i Tonga blir nog allt annat än lätt. Det är som en historia utan slut, det där med båtjobb och att kunna ändra planer.

What happens when one leaves paradise? Well just to make sure that no one gets spoiled or takes things for granted the God of the Ocean gave us a broken shroud, a broken backstay and a broken vang. The sailing boat turned into a motorboat. The crew was anything but happy. To get the parts and the repairs done in Tonga might be anything but simple. It is like a never-ending story, the one regarding boat job and changing plans.

Som tur var så visade havsguden oss ändå det hav som dess namn lovar. Åtminstone de fem mittersta dagarna på passagen. Det var stilla, så stilla som världens största hav kan bli. Och kanske försökte havsguden även kompensera sin överreaktion med att ge oss två stora fina mahi mahi, eller guldmakrill. Men vi fick inte bli för fiskegiriga, tänkte havsguden, och såg till att den andra fisken bröt den stora fiskhaken.

Lucky enough the Ocean God let the ocean live up to its name. It was pacific, as pacific as the world’s largest ocean can be. And perhaps the Ocean God also tried to compensate for his overreaction when he gave us two really big mahi mahi, or dorado. Though we mustn’t get too greedy, the God thought, and made the second fish break the gaff.

Mahi manhin kom också till hjälp när vi skulle checka in i Vava´u, Tonga. Vi hade frysen fylld med fin fisk när vi närmade oss Vava´u, men slängde i alla fall ut kroken en sista gång. En till fisk skulle kunna vara bra för någon annan seglare som legat för ankar länge, tänkte vi. Nappet kom så precis innan vi skulle in i skärgården så vi lät fisken ligga kvar ute på däck. I Neiafu var det väldigt lågvatten och vinden låg på från fel håll, rakt mot kajen där man måste lägga sig för incheckning.. Vi gick ändå in till kajen och la till, men vinden, vågorna och vattendjupet höll på att knäcka både mantåg och stag, så passkontrollanten som kommit till vår båt höll med om att vi behövde lägga oss för ankar istället. Lite stressade och adrenalinstinna fick vi så ut Breeze från kajen för att släppa ankar. Passkontrollören tittade på fisken på akterdäck och sa: ”Det där blir en bra fisk för passkontrollen”. ”Ha ha, visst” svarade kapten Per som tog det som ett skämt. ”Den passar passkontrollen” vidhöll kontrollören ett par gånger till. Det var bara att räcka honom kniv, skärbräda och påse så att han kunde filea fisk medan vi gjorde klart ankringen. När så tulltjänsteman och hälsoinspektör kom ombord och tittade igenom kyl och frys och var tveksamma över det som låg i frysen så var det bara att ge dem varsin påse med mahi mahi också och vara glada. Det blev helt plötsligt inga problem med varken de andra frysta varorna eller soporna eller ev avgift för att vi inte kunde lägga till vid kaj. Man kan nog förstå varför fisken heter guldmakrill på svenska.

The mahi mahi was also a help when we checked in in Vava´u, Tonga. We had the freezer filled with the huge mahi mahi but still took a chance and threw the line a last time. A nice fish would be good for anyone who had been at the anchorage for a long time, we thought. We just got the fish on the hook before entering the Vava´u archipelago so we let it be on the aft deck. When we got Neiafu harbor it was really low water and wind from the wrong direction. We went to the quay but had to go out again since the dock would have broken both stays and rai otherwise,. The immigration officer that followed us out anchoring looked at the mahi mahi on deck and said: “ That is a good fish for the immigration”. “Ha, ha, sure” answered the captain who thought it was a joke. “It is good for the immigration”, the officer insisted. So we gave him a knife, a cutting-board and a plastic bag while we did the anchoring. He probably showed and told the health inspector and the customs officer about the fish. When they were on board and looked in our fridge and freezer and were a little bit doubtful about the frozen food we only had to give them a bag of mahi mahi. Then it was no problem with the remaining frozen food nor the garbage or the fee for anchoring when checking in. The fish truly is Dorado (golden).



Mopelia

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Wed, September 10, 2014 12:21:00

En vindfri natt, med rullande sjö tog oss till den sista ön,
eller atollen, i Franska Polynesien, Mopelia (eller Maupihaa som den också
heter). Ett smalt pass finns in till atollen, knappt 20 meter brett. Strömmen i
passet var stark, sju knop mot oss, vattnet virvlade och kokade. Vi var glada
över den starka motorn. Väl inne i lagunen möttes vi av klart, blå, stilla
vatten och korallhuvuden på tillräckligt djup. Vi gick till den norra änden av
den vackra atollen för att ankra i sällskap med tio andra båtar. En kort
promenad längs stranden ledde oss till familjen Raioho som bor här. De bjöd in
oss båtkvinnor och barn att nästa dag få komma och lära oss fläta en hatt av
palmblad. Alla båtmän skulle då till passet för att snorkla efter fisk.

A night with no wind but with rolling sea took
us to the last island or atoll in French Polynesia, Mopelia or Maupihaa. A narrow pass with a seven knot counter current
lead us into the blue, calm, clear water with coral heads deep enough. We
anchored in the northern part of the beautiful atoll in the company of ten more
boats. A short walk along the beach lead us to the family, Raioho, who are
living here. They invited us, women and children, to come the next day to learn
how to plait a hat. The boat men would go snorkeling in the pass.

Ön Mopelia ligger längst bort från alla andra öar i Franska
Polynesien. Trots det har det varit politiska strider här. 1983 blev atollen
ockuperad av självständighetspartiet Pomare Party. Deras ledare hävdade sin
arvsrätt från drottning Pomare IV och deklarerade Mopelia och två närliggande
atoller som en självständig stat. Partimedlemmar flyttade hit och startade en
framgångsrik pärlfarm. Detta gjorde att boende på Maupiti hävdade sin rätt till
atollen. Det franska koloniala styret såg då sin chans att spela ut två grupper
mot varandra och vräkte de åtta boende på atollen med hjälp av 40 franska
gendarmer, en helikopter och ett fregattskepp. Dagen efter kom bosättare från
Maupiti och tog över atollen.

The island of Mopelia is one of the most remote
atolls in French Polynesia. Despite that there have been political conflicts
about the island. 1983 the pro-independence Pomare Party claimed Mopelia on
ancestral rights of their leader, a descendant of queen Pomare IV. They
occupied the atoll and declared it and two neighboring atolls to be an
independent state. Party members moved to the atoll and established a successful
pearl farm. That attracted the interest of villagers on Maupiti who also had
claims on the atoll. The French colonial government took advantage of the
opportunity to play one group of Polynesians against another and evicted the
eight pearl farmers by 40 French gendarmes, a helicopter and a frigate. The day
after settlers from Maupiti moved to the island and took over the atoll.

Nu kommer ett skepp ungefär var sjätte månad för att hämta
kopra och leverera varor. Däremellan har öborna nästan ingen annan kontakt med
världen utanför ön än den med seglare som gör ett stopp, lokala mindre båtar
från Maupiti och så via satellittelefon med familj och vänner på Maupiti. Satellittelefonen på ön är gemensam tillgång. Ibland
kan de lifta med en fiskebåt som ska österut till Maupiti eller Bora Bora, och
sedan kanske tillbaka igen med en segelbåt som ska västerut.

Nowadays there is a ship coming here approx. every
six month to collect the copra and deliver goods. In between the six months the
only contacts with others are either sailors stopping by, some local small
boats from Maupiti or via satellite phone to friends and family in Maupiti or
elsewhere. The satellite phone is owned by the cooperative on the island. Sometimes
the islanders can hitch a ride with one of the fishing boats going back to
Maupiti or Bora Bora, and then maybe back to Mopellia again with a sailing boat
heading west.

Söndagen när vi skulle få lära oss att fläta hattar var
också den dag som deras yngsta dotter, Karina, kom hem till Mopelia. Hon hade
varit på Maupiti och nu fått skjuts hem av en fransk katamaran. Förresten inte
bara hon, det var också ett par hundra kilo med varor som fick skjuts. Lådorna
kördes med dinge till stranden och lastades där på bil och kördes de sista
tjugo metrarna upp till huset. När allt så var uppackat bjöd de oss på frukost;
färsk fisk från den tidiga morgonfångsten, baguette som Karina tagit med från
Maupiti och kaffe. Sen var det dags för
handarbete.

The hat plaiting day was also the day when
their youngest daughter, Karina, came back home to Mopelia. She had been in Maupiti
and had caught a ride with a French catamaran. Well, she and a couple of
hundred kilos of supplies in boxes. When all the boxes were taken ashore by
dinghy and by car the last twenty meters
to their house and all packed up they invited us for breakfast; fresh fish from
the fishing tour the early morning, baguette from Maupiti and coffee. Then
time for handicraft.

Faimano, den äldsta dottern, gick iväg för att hugga
palmblad till flätningen. Palmbladen högg hon inte ända inne vid stammen, en
bit av bladet måste sitta kvar så att kokosnötterna vid stammen sitter kvar och
inte ramlar av innan de är mogna. När kokosnötterna så har fått sin gulaktiga
färg är de färdiga att skördas. Palmerna är som gräs, de böjer sig i vinden,
men vi kunde se många palmstammar på botten i lagunen. Faimano berättade att de
blåst dit av en orkan som dragit över ön när hon var liten. Hon berättade att
hon inte egentligen hade några minnen av själva orkanen men att hon i många år
drömt mardrömmar om att hennes mamma tog henne i håret och slet fram och
tillbaka. Det som egentligen hände var att Faimano, lillebror Hio och
lillasyster Puaiti var nedstoppade i en stor bärbar kylväska. Föräldrarna
Marcello och Adrienne tog så kylväskan med barn och sökte vindkraftskydd mellan
tre tätväxande palmer. Under hela orkanen höll de sig fast mellan palmerna med
de tre barnen i kylväskan. Palmerna vek sig som grässtrån på en blåsig äng men stod
kvar under hela orkanen. Vågorna och vattenståndet höjde sig en och en halv
meter. Familjen och alla på ön klarade sig helt utan några personskador. Dagen
efter hämtades alla från ön med helikopter och flögs till Raiatea. Alla på
Mopelia klarade sig utan skador, men på de andra Leeward-öarna blev det både
döda och skadade. Det enda minnet för Faimano, och mardrömmen, var att bli
skakad och skakad, och skakad i håret.

Faimano, the oldest daughter, went to cut some
palm leaves for the plaiting. The palm leaves should not be cut by the trunk, a
piece of them must remain to keep the coconuts from falling. When the coconuts
turn yellow they are ready to harvest. The palms are almost like grass, they
bend in the wind, but we could see plenty of palms on the bottom in the lagoon.
Faimano told us that the palms in the water were taken there by a hurricane
when she was little. She didn´t have any own memories from the hurricane but
had nightmares for years about her mum taking her hair, shaking her over and
over. What actually happened was that Faimano, little brother Hio and little
sister Puaiti were set into a portable cool box. Their parents Marcello and
Adrienne took the cool box with children and themselves to three palms further
from the beach. They hold on to the cool box and three tight palms during the
whole hurricane. The palms were bent like blades of grass but remained firmly
rooted during the whole hurricane. The waves and the water level were a meter
and half high up the motu. The family and all the others on the island avoided
any personal injuries. The day after a helicopter came to get them to hospital.
The
only memory Faimano had, and the nightmare, was being shaken and shaken, and
shaken by the hair.

Tänk att få fläta en egen hatt…. Alla vi båtfolk var så
sugna, oavsett ålder. Mamma Adrienne, döttrarna Faimano och Puaiti, och
svägerska Norma blev fullt upptagna med ivriga flätare. Teknikerna var lite
olika, både för de professionella och för oss nybörjare. Hattarna blev klara, alla
som ville fick prova att göra fat, tärningar och väskor av palmblad. Tänk vad
kokospalmerna är bra, nötterna till mat och dryck, det torkade vita fruktköttet
för kokosolja, trådarna i nöten för att göra rep och för att färga med
vegetabilisk ockra, stammarna till hus, kanoter och bygge, och bladen till att
fläta hattar, korgar, solskydd, ja nästan vad som helst. Det är lätt att förstå
att de första polynesierna tog med sig kokosnötter på sina resor mot nya mål.

Imagine plating your own hat… All of us boaters
were so eager, no matter the age. We kept mum Adrienne, daughters Faimano and
Puaiti, and sister-in-law Norma really busy. The techniques were different,
both for the professional ones and the beginners. We all got the hats ready and
could try making plates, dices and bags with the leaves from the palm tree.
Coconut palms are so good, they are really useful, the nuts for food and drink,
the dried flesh produces oil, the trunks for houses, canoes and building, the
husk for making ropes or vegetable ochre for
decoration and the palm-fronds for hats, baskets, sun shades, well
almost anything. It is easy to understand the first Polynesians bringing the
precious nut on their journeys.

Även på en så paradisisk ö som Mopelia händer det att fiskelyckan
inte är den allra bästa och att solen göms bakom grå moln. En sån eftermiddag
kan det vara helt perfekt att gå på snäckjakt. Det vill säga plocka snäckor
till middag. Hio bjöd in oss seglare att
följa med honom till utsidan av motun för att plocka goda snäckor, turbo
brunneus, till middag. De var lätta att hitta, de låg nästan överallt på revet,
hårt fästade vid korallen. Vi plockade snabbt hinkar fulla med snäckor. Sen var
det dags att rensa dem. Hio visade oss förresten hur snabb han är med att fånga
fisk med bara händerna. Fiskfångst på revet med bara snabba händer började han
med när han var åtta år. Den
här gången blev det två olika firrar.

Even on a paradise island like Mopelia it
happens that the sky is grey and that there is no luck in catching fish. An
afternoon like that is perfect for going shell collecting, collecting shells
for dinner. Hio invited us sailors to come with him to the outside of the motu
to collect the shell “turbo brunneus” for dinner. They were really easy to find
and collect, almost everywhere on the reef, firmly attached to the reef. We
quickly filled the buckets with shells. Then it was time for cleaning them. Hio
also showed us that he catches fish with his hands. He started catching fish on the reef, by hand, when he was eight years old, this time he caught two different ones
for their dinner.

Att plocka snäckorna gick fort. Skörden blev stor, t o m för
stor. När vi hjälpt till med den första rensnigen av snäckorna, knäckt dem och
tagit bort skalet, så släppte vi tillbaka en femtedel i vattnet. Den andra
rensningen, finrensningen, tog betydligt längre tid. Den gjordes ombord på
båtar, likaså tillagningen. Snäckorna blev verkligen goda. Högtryckskokade med
färskvatten, sen antingen med citron och vitlök, eller som vongole till pasta
eller i en spicy curry. Allt supergott.

Collecting the shells was really easy. We
quickly got a big harvest, actually a little bit too big, we released almost a
fifth when we were done with the first cleaning, cracking the shell and taking
them out. The second cleaning (that took a long time), and the cooking, was
done on other boats. The shells tasted really delicious. High pressure cooked and
then served with lemon and garlic, or as vongole with pasta or in a spicy
curry. Everything really tasty, thanks for cooking them.

Men vad är det här? Den här hade vi aldrig sett förut. Det
såg ut som en sjöborre i formen men med något annat än taggar. Det kändes
ungefär som fast krokodilskinn när vi kände på den. Den satt hårt fastsugen i
revet precis över vattennivån, vi kunde inte lossa på den.

But what is this? We had never seen this kind
of sea creature before. Its shape looked like a sea urchin but with something
else than spines. Touching it was like touching a crocodile. It was firmly
attached to the reef, just above the waterline. We could not get it
loose.

Vi var ett par dagar nere i den södra delen av atollen,
vindarna hade vänt och där var bäst skydd och mest stilla ankring för de
sydliga vindarna och vågorna. Vi kunde glädjas åt atoll och vind ändå.
Kitesurfing och wakeboarding blev det.

We made a trip to the southern part of the motu
for some days, the winds had changed and the southern part gave us a better
support for the southerly winds and waves. We enjoyed the wind and the water
anyway, with kitesurfing and knee boarding.

När vi kom tillbaka till den norra sidan och till familjen
Raioho kändes det nästan som att komma hem. Kvällen innan hade Hio och hans
systrar plockat några kokoskrabbor. De berättade att de plockar inga
hon-krabbor och de plockar bara dem som har kommit upp i rätt ålder och
storlek. För första gången fick vi se de stora, färgskiftande vackra krabborna,
och för första gången skulle vi få prova att äta dem till middag dagen efter.
De behövde bara kompletteras med en del hummer på middagsbordet så Hio tog med
Per, Paul, Bruce och Jeff till ytterrevet på kvällen för att plocka dem för
hand. Vilken upplevelse! Hio har verkligen hummerplockarögon, för honom var det
nästan som att plocka fallfrukt under äppelträdet, för de andra var det som att
leta efter kantareller bland de gula höstlöven. Ögonen behövde tränas för de taggiga
humrarna. Hio pekade och sa: ”Där, där under korallen ligger en!” ”Var? Var då?” Hio tog ett steg närmare och
pekade igen. ”Där, bredvid stenen.” “Var? Var då?” Hio gick fram och lyfte upp
hummern med handskhanden. “Här, det här är en hummer.” När så ögonen väl lärt
sig vad de skulle titta efter hittade även seglarna hummer. Kvällspromenaden på
revet slutade med hundra humrar i spannarna, ett par möten med hajar, skrap-
och skärsår från revet och en stor fiskelycka.

When we came back to the Raioho family in the north it felt
almost like coming back home. The day before Hio and his sisters had picked
some coconut crabs. They don´t pick the female crabs, and only the crabs that
have the right size. For the first time we got to see those huge beautiful and
colorful crabs and for the first time we would taste them the day after. They
would be accompanied by lobster on the dinner table so Hio took Per, Paul,
Bruce and Jeff to the outer reef in the evening for picking them by hand. What
an experience! Hio has really got the eyes for lobster. For him it was almost
like picking windfalls under the apple tree, for the others it was like looking
for chanterelles among the fallen leaves. Eyes needed training for the spiny
ones. Hio pointed and said: “There, there is lobster under the coral.” “Where?
Where is it?” Hio walked a couple of steps closer. “There, next to the rock.”
“Where? Where is it?” Hio got closer and picked it up. “Here, this is a lobster.” But ones the eyes
knew what to look for the sailors found the lobsters too. The evening walk on
the reef ended in more than a hundred lobsters, some meetings with sharks, cuts
on the legs and a great happiness.

Laga till hummer: Tio minuter I kokande vatten, sen doppad i
sås och på grillen en stund. Serverad med allt möjligt som tio olika
nationaliteter kan komma på från 14 olika båtar. Supergott!

Cooking
the lobster: Ten minutes boiling, then dipped in a sauce and on the grill a
couple of minutes, then served with a variety of dishes of almost anything that
the crew of 14 boats and ten different nationalities can come up with. Delicious.

Männen var ute på fisketur och alla lediga kvinnor och barn
lastades på familjen Raiohos bil. Vi körde söderut till deras andra del av ön.
Nu skulle vi leta kokoskrabbor! Adrienne och Puaiti gick snabbt in bland det
gröna, vi nybörjarletare leddes av Faimano.
Hur skulle vi hitta krabborna? Faimano förklarade att vi skulle titta
efter kokosnötter med en lång öppning, lösa kokosfibrer och relativt slät sand
eller jord och så ett hål i marken, under en sten eller vid ett träd. Vi satte
genast på oss krabbletarögonen, även om det åtminstone i början kändes helt
hopplöst att hitta tecknen. Men efter inte alltför lång tid fick vi syn på det
första krabbstället, under ett träd. Faimano sträckte in armen och lirkade lite
innan hon med bara händerna lyfte ut den. En liten krabbhona! Familjen Raioho
plockar aldrig honkrabbor men vi fick i alla fall se vår första kokoskrabba
innan hon släpptes vid trädet och klättrade upp. Letandet fortsatte. Krabba
nummer två hade gömt sig under ett stenblock, långt in, och nu fick vi
verkligen jobba för att få ut den. Vi fick gräva bort jord, knuffa och stöta på
krabban med pinne, lirka och dra i dess längsta spröt. Till slut kom den ut, en
hane på kanske ett och ett halvt kilo. Den fick följa med när vi fortsatte
jakten.

The men were out fishing and all the women and
children jumped into the car of family Raioho. The drive southwards to their
other piece of the island began. We would go hunting for coconut crabs! We would go looking for coconut crabs!
Adrienne and Puaiti quickly went into the green and we beginners were led by
Faimano. How would we find the crabs? Faimano explained that we should look for
coconuts with a long opening, coconut fibers and smooth sand and earth outside
a hole in the ground, under a stone or by a tree. We put the crab-finder- eyes
on and started looking. Though honestly, at least in the beginning it felt
pretty hopeless. But it didn´t take too long before we found the first ones
hiding-place under a tree. Faimano reached for it, got the hold and then pulled
it out, with nothing else than using her hands, without gloves. A small crab
female! The Raioho family never takes
the females but we got to see our first one and then Faimano let her go and she
climbed up the tree. We continued searching. Crab no. two was hiding deep down
under a rock and we really had to work to get it out. We had to dig out the
soil, push and thrust the crab with a stick, pull and tug its antennae. And
finally it got out, a male, approx. 1,5 kg, we carried it with us and continued
the crab hunt.

Några timmar senare och två krabbor rikare gick vi till familjens andra hus och fick en riktigt god kokoslunch. Puaiti bjöd på kokosvatten, den mjuka insidan från färska kokosnätter och den goda insidan från de åldrade nötternas inre. De visade oss också hur man skördar palmhjärtat från de unga kokosplantorna. Palmhjärtat är den inre delen av kokosstammen, precis där palmen växer upp ur nöten. När palmhjärtat är skördat så är växandet slut för palmen eftersom hela den unga palmen huggs ner. Palmhjärtat är hursomhelst helt delikat till sallad, som en blandning av krispigt äpple med en liten udd av färsk kål och det skulle yngsta systern, Karina, använda till att göra den allra godaste salladen till kvällens middagsbord. Det blev rårivet kokoshjärta med krispiga gröna salladsblad och en senapsdressing med färsk ingefära, honung och vitlök, mums.

A couple of hours later and two crabs richer we went to the family’s southern house for a superb coconut lunch. Puaiti gave us fresh coconut water, the soft inside from the fresh coconuts and also the inside from the ripe ones that are just about to sprout. They also showed us how to harvest the palm heart. The palm heart is the inner of the trunk, just where it grows from the old nut. Once harvesting the palm heart the palm is no more since you cut the whole palm down. The palm heart, though, is super delicious for salad, like something in between fresh apple with a twist of crispy fresh cabbage. Little-sister
Karina would use the palm heart for the salad for tonight’s dinner. Grated raw palm heart with crispy green salad and a mustard dressing with fresh ginger, honey and garlic, that is yummy.
Det är verkligen intressant att prata med Hio och Faimano och lyssna på deras synpunkter om vad som är ok att äta, skörda eller fånga. När Faimano och Hio flyttade tillbaka till Mopelia för ett par år sedan fick de se sina första sköldpaddor på motun. De såg green turtle simma på utsidan av revet, såg dem kravla iland och sakta gå långt upp på stranden till buskarna för att lägga ägg. Faimano fotograferade. När sköldpaddshonan var klar med sin äggläggning och gett sig tillbaka ner i havet grävde hon och HIo upp äggen och grävde istället ner dem i sanden utanför sitt hus, satte ett litet skyddstaket runt och över det. När så äggen kläckts släppte de ut sköldpaddsungarna i en skyddad vattenhage i lagunen, hjälpte dem med mat, och sen när de var närmare ett halvår släppte de ut dem. Förhoppningsvis med större chans att överleva i det stora blå och inte bli så lättfångade byten för andra sjödjur. De berättade också att de haft intensiva diskussioner med de andra på ön om att inte plocka sköldpaddshonorna som kommer upp för att lägga ägg. Förhoppningsvis har de fått någon slags mer hållbar tanke om sköldpaddsjakten för de andra på Mopelia, även om den inte blivit mer förändrad än att sköldpaddsfångarna åtminstone väntar tills äggen är lagda. Vi såg tydliga spår av sköldpaddsfångst på stranden på yttersidan av motun,

It is interesting talking to Hio and Faimano and getting their point of nature and their opinion of what is ok or not to eat, collect or harvest. When Hio and Faimano moved back to Mopelia a couple of years ago they saw the first turtles on the motu. They saw the green turtle swimming on the outside of the motu, getting ashore over the coral, slowly walking up the motu to lay their eggs. Faimano took pictures, then they collected the eggs, put them in the sand outside their house, put a protective little fence around and over it. When the eggs hatched they kept them in a protected place in the lagoon, helped them with food, and when the turtles were almost half a year they let them go. Hopefully they would then be more likely to survive their first years in the ocean. They also told us about their discussions with the other people on the motu regarding turtle hunt for, or maybe one should say slaughter of, turtles going up to lay their eggs. Hopefully the turtle hunt has changed a bit since their discussions, hopefully the turtles aren’t taken before they have laid their eggs, but we could see the marks from turtle catch on the outer beach of the motu

Vi fick göra en premiär på Mopelia: besökande kvinnor på hummerjakt! Sabina från Breeze och Toni från Remi De fick följa med på en andra hummerjakt på atollens västra sida. Hio sa ingenting om att det var kvinnopremiär förrän jakten var över, humrarna i bur och kvällen var slut och han var ensam med de manliga hummerjägarna Per och Bruce. Kanske var det därför syster Puaiti såg så förvånad ut när vi frågade henne om inte hon också ville följa med. Och kanske var det därför som Hio skickade oss besökare till ena sidan om revet och han själv tog den andra. … Hummerskörden blev, främst tack vare Hio, stor och god och en superb middag kvällen efter.

For the first time in Mopelia: visiting women hunting for lobster! Sabina from Breeze and Toni from Remi De were allowed to follow on the second lobster hunt on the atolls western side. Hio didn´t say anything about the female première for lobster hunt until the hunt was over, the lobsters in cages and he was alone with the male hunters Per and Bruce. Maybe that explains why sister Puaiti looked so surprised when we asked her if she would join us too. And maybe that was the reason why Hio sent us visitors to one side of the reef and he went hunting on the other side… The lobster draught was, principally thanks to Hio, rich and good and gave us a delicious dinner the next evening.

Vi fick göra en premiär på Mopelia: besökande kvinnor på hummerjakt! Sabina från Breeze och Toni från Remi De fick följa med på en andra hummerjakt på atollens västra sida. Hio sa ingenting om att det var kvinnopremiär förrän jakten var över, humrarna i bur och kvällen var slut och han var ensam med de manliga hummerjägarna Per och Bruce. Kanske var det därför syster Puaiti såg så förvånad ut när vi frågade henne om inte hon också ville följa med. Och kanske var det därför som Hio skickade oss besökare till ena sidan om revet och han själv tog den andra. … Hummerskörden blev, främst tack vare Hio, stor och god och en superb middag kvällen efter.

For the first time in Mopelia: visiting women hunting for lobster! Sabina from Breeze and Toni from Remi De were allowed to follow on the second lobster hunt on the atolls western side. Hio didn´t say anything about the female première for lobster hunt until the hunt was over, the lobsters in cages and he was alone with the male hunters Per and Bruce. Maybe that explains why sister Puaiti looked so surprised when we asked her if she would join us too. And maybe that was the reason why Hio sent us visitors to one side of the reef and he went hunting on the other side… The lobster draught was, principally thanks to Hio, rich and good and gave us a delicious dinner the next evening.
Ett hemligt uppdrag en sen kväll…. Vi letade efter sköldpaddor och plockade kokoskrabbor. Vi hittade krabbor, plockade bara tre stora hannar, men såg många små och många honor. Hur man kan se att det är en hona? Det är bara att vara modig nog att vända på den stora starka krabban och se om hen har som små ben som hon kan hålla fast sina ägg med på ena sidan om stjärtpartiet. I så fall är det en hona och hon får knata vidare. Vi såg ett par nya sköldpaddsspår på stranden men några sköldpaddor hittade vi inte. Vi kunde glädja oss åt att de här spåren inte hade bilspår som följt eller korsat dem. Inte heller några uppgrävda äggplatser. Vi plockade fina små snäckor till Puaitis armband och halsband istället, och njöt av Vintergatan och ljudet av vågor över revet.

A secret mission one night…. Searching for turtles and hunting for coconut crabs. We found the crabs, only picked three big male ones, but saw plenty of the smaller size and the female. How did we know the sex of the turtle? Easy, just dare to lift it upside down and see if it has what looks like small legs on one side of the tail-unit. That is what she has to prevent the eggs from falling. If it is a she just put her back on the ground and watch her climb the palm trees. We saw a couple of new turtle tracks on the outer beach but no turtles. The good thing though was there were no car tracks nor turtle nests up. We picked some nice small shells for Puaitis bracelets and necklaces instead, and enjoyed the beautiful stars and the sound of the waves breaking in over the reef.

På väg hemåt. Glada vandrare och skattletare I bak, kokoskrabbor i säckar på taket, Puaiti på toppen med en extra lampa och så bensintank ovanpå motorhuven.

On our way back home. Happy hikers and treasure-seekers on the back, coconut crabs in the bags on the top, Puaiti with an extra light and the petrol can on top of the hood

Vad mer på Mopelia? Vi njöt av lagunen och solnedgångarna. Vi fick lektioner i handarbete med snäckor, gick promenader på stranden och åt goda middagar tillsammans. Vi träffade många seglare och hade brasa på stranden om kvällarna. Vi fick underbara veckor på en alldeles underbar plats med det allra bästa sällskap man kan tänka sig. Det kändes svårt att lämna, att säga hejdå, att veta att vi förmodligen aldrig kommer att träffa familjen Raioho igen. När de kommer till sitt andra hem, på Maupiti, finns internet och postlåda. Då kommer en hälsning från oss seglare som fick en fantastisk tid med massor av upplevelser tillsammans med de allra bästa människorna på Mopelia. Tänk vilken tur att de planerade dagarna på en avlägsen atoll förbyttes till nästan en månad i paradiset.

What else on Mopelia? We enjoyed the lagoon and the sunsets. We got lessons in handicraft, went out walking with dogs and had delicious dinners together. We met many sailors and had bonfires on the beach. We had great weeks on a beautiful atoll with the best company one can imagine. It felt sad to leave, to say good bye and knowing that we will most likely never meet the Raioho family again. But when they go their other house, in Maupiti, there is internet and mailbox. Then we can keep in touch and send greetings from us sailors who had a wonderful time in Mopelia. What a luck that the planned days in the remote atoll turned out to be almost a month in pa
Solnedgång i Mopelia. Vi ska följa solen mot nya öar och upplevelser.

Sunset in Mopelia. We will follow the sun to new islands and adventures



« PreviousNext »