Blog Image

A Nordic Breeze

Breeze blogg

Vi har försökt att få till en kombination av ett liv i Stockholm och ett mer äventyrligt liv på båt. Vi kommer här att berätta om resans alla äventyr, i såväl med- som motvind.

We have tried to combine a life back home in Stockholm with a more adventorous life on a yacht. Here we will tell you about our adventures.


Möte med mantor i Bora Bora

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Wed, November 27, 2013 16:18:48

Vi tog dingen till Tuiahora som är som ett pass inne i
lagunen på östra sidan Bora Bora. Där
lär mantorna simma för att hitta den godaste och rikaste planktonmaten. Skaldjursplankton
för mantor betyder också att det är aningens grumligt i vattnet. Men vi hade
tur, helt ok klart, så det var bara att börja mantasöket….

We took the dinghy to Tuiahora that is almost
like a pass inside the lagoon, eastern side of Bora Bora. The mantas are often
swimming there looking for the richest tasteful plankton food. Planktons for
the mantas might also be pretty muddy water. But we were lucky, the water was
fairly clear, so we started looking for the mantas….

… och nästan på en gång kom vår första! Värdigt, stadigt
glidande, vidöppen mun, sakta simmade den över botten. Vacker! Det nästan lyste
om munnen på den och dess tecken var så tydliga. Så simmade den ut på det
djupare och ur sikt. Men matbordet var nog bra dukat för den för den kom
tillbaka och seglade sakta fram och tillbaka, fram och tillbaka, i långa svepande
loopar, helt obekymrad över de beundrande snorklarna och dykarna. Bryr de sig
om oss? Det verkar inte så, inte när man simmar med långsamma rörelser. Men kanske
att mantorna också är lite nyfikna? Eller är det bara vi simmare som önskar att
vi kan tyda deras loopar och svängar så?

… and almost as soon as we jumped into the water
the first one swam towards us! With dignity, firmly gliding, it floated over
the bottom. Beautiful! Its mouth was almost shining and the marks on its back
so plain. Then it swam out in the deeper blue and out of sight. But the blue
dining table was tempting; it came back and swam slowly back and forth, back
and forth, unconcerned about the admiring snorkelers and divers. Do they care
about us? It doesn´t seem like they do, not when we swim slowly and smoothly.
But maybe they are a little bit curious too? Or is that just our wishful
thinking?

Den större mantan ledde den mindre i svepande svängar över botten. Utrullade munfenor visade att det var lunchdags. Undrar hur ung den mindre var. En nyfödd manta är mer än en meter mellan vingspetsarna, den här kanske var en och en halv.

The larger manta was in charge of the loops, the smaller one followed. Uncurled cephalic fins meant it was lunch time. Wonder how old the small one was. A newborn manta is over a meter in width, this one was approx. one and a half.

Där nere, i det blå, ser ni pilarna? Det var där vi
simmade med de mäktiga mantorna.

Down there, in the blue, do you see the arrows?
That’s where we swam with the mighty mantas.



regn….

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Thu, November 21, 2013 12:36:50

Här kommer bildbevis på att det inte bara är sol med klart
och vackert väder på de paradisiska öarna Moorea och Bora Bora J Men bra väder för att
jobba på båten och göra lite extra skolarbete, ok erkänner….. och så kanske en
film eller så….

Picture proof that there is also some other
weather than just the lovely one with sun and clear skies in the wondrous
islands of Moorea and Bora Bora
J But good weather for working on Breeze and do some extra school work,
alright admit… and maybe a movie or two….



Linda, Stephan & Mahinui

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Thu, November 21, 2013 10:41:51

Vi ankrade utanför Tahaas lilla “huvudstad” Patio. Här finns
några affärer, postkontor, läkarmottagning,
bank, polisstation och så några hundra invånare. En av de allra första vi
träffade var Linda när vi la fast dingen i den lilla hamnen. Vi frågade henne
om den väg som vi tänkt promenera på och hon förklarade vägen, lätt, precis
efter den andra lilla bäcken där vi dagen innan hälsat på den sötaste valpen.
Linda sa att hon bodde längs den väg vi skulle gå, på tomten där det var två
tält i stället för hus, och att vi var så välkomna på ett stopp när vi kom
tillbaka. Promenaden gick på en väg mellan små hus längs ån Iripau. Nästan på en gång när vi kommit upp på den
lilla vägen träffade vi Stephan. Han bodde i ett litet hus tillsammans med sina
hundar och massor med blommor på gården och frågade om vi ville ha sällskap på
vår promenad. Klart att vi ville det! Steph satte sin blomsterkrans på huvudet
och gick med oss.

We anchored outside Tahaa´s small ”capital” Patio. Here are some shops, a post
office, a bank, a doctor and a police station, and a couple of hundreds
inhabitants. One of the first we met was Linda when we tied the dinghy to the dock
in the small harbor. We asked her about the road where we wanted to walk and
she told us, easy, after the second small bridge where we patted the prettiest
puppy the day before.Linda told us that she lived along the road we would walk
and that we were so welcome to make a stop on the way back. The road lead up
the valley along Iripau River with small houses on the sides. In the very
beginning of the road we met Stephan. He lived in one of the houses along the
road with his dogs and Bougainville flowers and asked us if we wanted some
company on the walk. Of course we wanted! Steph put a flower garland on his
head and started walking with us.

Stephan visade oss alla olika blommor, träd och frukter som
de odlar här. Han öppnade kokosnötter till oss och skalade de godaste sötaste
grapefrukterna (pamplemousse) och han berättade vilka frukter som var goda till
juice och visade vilka blommor kvinnorna förr tiden använde för att måla sina
naglar med. Stephan presenterade oss för sina vänner och grannar och de gav oss
kassar med frukt på vägen tillbaka från vägens ände, det hus där Stephans
farföräldrar en gång bott. Han berättade om Miss Diva-tävlingen som han varit
med i och där han kom på fjärde plats i år. När tävlingen hölls kom hans
föräldrar och systrar och hejade på honom. I tävlingen är det fyra olika grenar,
med olika klädsel och dans, den feminina dansen av de traditionella danserna.
Dansen var hans eget starka kort, sa han. Nu kunde han tillåta sig att äta gott
fram till april, sedan måste kroppen trimmas inför nästa års tävling då han
hoppades på en bättre placering.

Stephan showed us all the different flowers,
trees and fruits that grow here. He opened us coconuts and the sweetest
grapefruit (pamplemousse) and told us about which fruits are good for juice and
showed us how the women in the old days
painted their nails with a small red flower. Stephan introduced us to his
friends and neighbors along the road; they gave us bags with fruit on the way
back from the old house where his grandparents used to live. He also told us
about the Miss Diva contest where he came on the fourth place this year. When
the competition was held both his parents and his sisters came to support him.
The competition is four different events with different fancy clothing and
dancing; the feminine part of the traditional dance. The dancing is his best,
he told us. Next year, in April, he would be careful about what to eat to trim
his body for next years competition, but until then he could enjoy anything.

Vi fick också sällskap av Mahinui på vår promenad. Mahinui,
hjälpte Stephan att plocka lite citron vid farföräldrarnas hus, och så
”hjälpte” hon honom, eller snarare korrigerade bakom hans rygg, med uttal eller
namn på blommor. Mahinui tog med Ella ner till en hage där massor av grisar
gick, de matade dem med bananblad. När vi var nästan nere vid alla hus igen
mötte vi en bil med flera män med gevär på flaket, den skulle upp till grishagen
sa Stephan, och ta med en gris ner till middag…. Mahinui bodde med sina
morföräldrar i huset mittemot Linda. Hennes mamma hade flyttat till Papeete,
vem hennes pappa var visste ingen. Mahinui var hos Linda varje dag, så mycket
hon kunde. Linda hjälpte henne med hennes skolarbete och försökte lära henne
ett engelskt ord om dagen.

We also got company with Mahinui on the walk.
Mahinui helped Stephan picking lemons by his grandparents’ house. She also
“helped” him, or corrected him behind his back, with the pronunciation or name
of the flowers. Mahinui took Ella down to a small pasture land where plenty of
pigs were enclosed. They fed the hungry pigs with banana leafs. When we were
almost down by the houses again we met a car with armed men, Stephan told us they
were going up to the pigs to prepare one for dinner… Mahinui lived with her
grandparents in the house next to Linda. Her mother had moved to Papeete and no
one knew who her father was. Mahinui was together with Linda every day. Linda
helped her with her school work and tried to teach her a new English word every
day.

Vi stannade hos Linda på vägen tillbaka och fick en mycket
trevlig stund med henne. Linda bor på
den mark som är hennes via gamla familjeband. Hon är född och uppvuxen här och
flyttade sedan till Nya Zeeland med sina föräldrar på 60-talet, men har nu bott
här i dalen sedan mitten av 90-talet. Det var verkligen intressant att höra
henne berätta om sådant som inte är lätt att se eller förstå för oss som bara
är besökare i paradiset. Hon berättade om hur det är att vara kvinna här, att
inte kunna göra sin röst hörd på samma sätt som männen kan. Hon berättade om
hur vanligt, och på något sätt accepterat, det är med våldtäkter. En ogift
kvinna ses som en kvinna för vem som helst i vissa sammanhang och
undersökningar har visat att 25 % av alla kvinnor har blivit våldtagna innan de
blivit gifta. Vi pratade också om språket i Polynesien, om vilket språk som är
det första, och om risken att det inte blir något fullt språk alls. I skolan
har barnen bara en lektion i veckan med polynesiska, allt annat är på franska.
Linda berättade också om männen i byn, födda i början av 60-talet, som inte kan
läsa eller skriva. Deras fäder arbetade på Mururoa-atollen när
kärnvapentesterna hölls och pojkarna hade då fått ta mansrollen i familjen och
arbeta med odlingar och fiske i stället för att gå i skolan. Linda berättade
också att den gamla seden från 900-talet som den mäktige hövdingen Tetunae
införde om att bjuda in den främling som passerar ditt hus på mat och sovplats
inte efterlevs till fullo längre, kanske för den fattigdom som de flesta lever
i, av känslan av att inte ha något riktigt att bjuda på, inget annat än frukt.
När lagarna bestämdes var varje hus tvunget att bjuda in den som hade vägarna
förbi på något att äta och någonstans att sova. Om inte, så skulle du förlora
ditt hus och din mark eller kanske ditt huvud. Men vi fick idag verkligen känna
av den polynesiska vänligheten och generositeten. Tack Linda, Stephan och
Mahinui för att ni delade er dag och er frukt med oss. Frukten vi fick, kasse
efter kasse, njöt vi av i flera veckor.

We made a
stop at Linda’s on the way back and had a very nice and interesting time with
her. Linda lives on the land that belongs to her by family connections. She has
lived both in New Zealand and in Polynesia and has a double perspective of
life, traditions and customs that forms today’s life here. It was really
interesting to hear about things that are so difficult for us, visitors, to
know or notice. She told us about how difficult it is for a woman to be heard
in a man’s society. She told us about
how common, and somehow accepted, rapes are. An unmarried woman is somehow
considered a woman for any man, a surveys show that as many as 25% of all women
have been raped before they get married. We also talked about the language and
which language is the first language, and if any language is a full language.
The children only have one lesson per week with Polynesian, everything else is
in French. Linda also told us about the men born in the early 60´s that can
neither read nor write. Their fathers worked at the Mururoa atoll when the
nuclear tests were held and the boys had to the fathers-work with growing and
fishing instead of going to school. Linda also told us about the old customs
that were imposed in the 10:th century by the great chief Tetunae regarding
inviting every stranger passing by the house. She said it is not used as often
now as in the old days, maybe because of the poverty of most men, maybe the
feeling of not having anything to offer but fruit from the garden. In the old
days though, everyone had to invite the man passing by the house for dinner and
a bed to sleep. If not, you would lose your house and property or your head.
But we really enjoyed the Polynesian kindliness and generosity today. Thank
you, Linda, Stephan and Mahinui, for sharing your day and all the delicious
fruits. We enjoyed it for weeks. (Linda, if there is anything wrong regarding
Polynesian life and customs, please let us know.)

Mmmm mango, banan, papaya, stjärnfrukt, citron…. den bästa
frukten till godaste smoothisarna J
(… och så ännu mer som vi fick förvara ute på båten…).

Mmmm mango, banana,
papaya, starfruit, lemon….
the best fresh fruit for the yummiest
juice
J (… and even more that we stored outside…).



Raiatea! Vårt nästa stopp!

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Wed, November 20, 2013 18:20:12

Nästa stopp blev vid den lilla ön Tipaemaou, Iriru Pass.
Viken söderhavsidyll! Ankringen var så stilla att det verkligen kändes som att
bo i ett hus på landet. Fåglarna kvittrade hela dagen. Vattnet var det mest
turkosa och vågorna rullade svepande in över revet. Vi paddlade, snorklade,
joggade på lilla ön och kom nära vikens ensamma delfin. Den ensamma delfinen
var nog här för att läka sitt sår, ett rätt rejält vid ryggfenan. Vi undrar om
den saknade sin flock och kände sig ensam, när vi körde med dingen kom den och
simmade framför oss och plirade upp och kanske undrade vilka vi var. På
kvällarna kom en fransman, som jobbade på den lilla pärlfarmen i viken, med sin
båt och matade delfinen med fisk och snäckor. Han trodde att det var en haj som
skadat delfinen. Hoppas verkligen att såret
läker så att den kan simma ut till sin flock i det stora blå igen.

The next stop was the small islet Tipaemaou,
Iriru Pass. What an idyllic spot! The anchorage was so calm it felt like living
in a house on the country side. The birds chirped the whole day. The water was
the most turquoise and the waves rolled in over the reef. We paddled,
snorkeled, jogged on the small islet and got really close to the lonely dolphin
in the creek. The lonely dolphin was probably here to heal its wound, a pretty
big one by the dorsal fin. We think it missed its family and felt lonely, when
we came with the dinghy it swam in front of us and peered, maybe it wondered
who we were. In the evenings a man, who worked at the small pearl farm, came
with his small boat and fed the dolphin with fish and left over oysters. He
thought it was a shark that injured the dolphin. We really hope that the wound
will heal so it can swim with its family again out in the deep blue.



Huahine Nui

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Tue, November 19, 2013 17:35:45

Huahine Nui, stora Huahine, och lilla staden Fare blev vårt
nästa stop. Vi kom dit när förberedelserna inför den stora paddeltävlingen Hawaiki
International förbereddes som bäst och fick nästan känslan av att det faktiskt
är en liten stad. Vi hyrde vespor och körde runt båda öarna, på alla vägar vi
kunde hitta, och fick uppleva gröna Huahine från land. Det blev besök på gamla
maraes, möte med de heliga blåögda ålarna och med vänliga huahinebor, en supergod
lunch med lokala färska räkor på södra sidan av Iti och så lite
papayaplockning.

Huahine Nui, Big Huahine, and the small town
Fare was our next stop. We got there in time for the preparations for the big
paddle competition; Hawaiki International, and that almost made the small town
to a town. We rented scooters and drove around both islands, on all the roads
that we could find, and really experienced the green island. We visited old
maraes, met the holy blue-eyed eels and friendly people, we got superb lunch, local fresh prawns, on the southern side of
Iti, and we picked some papaya.

Här skulle det göras fint på den lilla restaurangen på
Huahine Iti. Palmblad flätades
vackert runt alla stolpar och stöd.

Beautiful braiding and twisting of the
palm-leafs around all posts and supports on the small restaurant in Huahine Iti
.

Cyklande och fiskande pojkar på Huahine. Och gamla fiskfällor, byggda som stora V, som fortfarande lär användas.

Biking and fishing boys in Huahine, and the old fish traps, looking like V´s, in the water; we were told they were still in use (the traps…).




Huahine Iti och Paul

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Tue, November 19, 2013 16:58:08

Vi seglade till östra sidan Huahine och ankrade innanför
motu Murimahora. Här fick vi verkligen uppleva den polynesiska vänligheten. Vi
fick påhälsning av Paul nästan så fort som vi hade ankrat. Han berättade att
han stått på utsidan av motun och sett oss komma in och kom nu med papaya och
kokosnötter till oss. Paul hjälpte oss att öppna kokosnötterna och få ut det
goda vita. Han ville gärna ta med Per på fisketur nästa dag. Så blev det. Vi
skulle kunna säga som så att Pauls harpun var bättre än Pers på fiskejakten… eller
att fiskarna var lite för skygga och snabba och små för Pers harpun, men Paul
både sköt och filéade och delade med sig av papegojfisk, kirurgfisk och
läppfisk. Efter en gemensam fika med smoothie och muffins, gjord på mango från
Paul, berättade vi att ville vandra upp på Huahine Iti nästa dag. Paul åkte genast
hem till sig, hämtade en lokal fastighetskarta och visade oss noga var och hur
vi skulle gå och hur lång tid han trodde att det skulle ta. Det otroliga är att
Paul är döv och inte kan prata med röst, det enda han får fram är ”pau pau”. Vi
använde någon slags teckenspråk som var bra nog. Han berättade om sina
föräldrar som bor på Huahinde Nui, att han flugit till Tahitis sjukhus en gång
när han högg av sig en tå, att han klättrat upp för den branta delen på Huahine
Iti men att det skulle vara aaalldeles för svårt för oss. Han berättade att det
ibland kommer in val och delfin innanför revet, om hans planer att bygga något
för turister på hans mark, och så berättade han om sina snälla grannar och de
närmaste som är allt annat än trevliga. Men den allra bästa på ön måste vara
Paul, det tycker i alla fall vi, han är vänligheten personifierad och det är
imponerande hur mycket han kan berätta för oss med sina händer. Och valarna som han berättade att han sett
inne in lagunen fick vi se precis utanför revet när vi tog en vandring på
utsidan av motun.

We sailed to the eastern side of Huahine and
anchored between Huahine Iti and motu Murimahora. This is the place where we
really enjoyed the Polynesian friendliness.
Paul paddled to our boat, as soon as he could. He told us that he had seen us coming in when
he was walking on the outside of the motu, and he gave us with some papaya and
fresh coconuts from his trees. Paul helped us opening the coconuts to be sure
that we could enjoy them. He really wanted to go fishing with Per the next day.
And so they did. We could say that Paul’s harpoon was a little bit better… or
maybe the fish were a little too shy or fast or small for Per´s harpoon, but
Paul both shot and filleted parrotfish, surgeonfish and wrasse for us. We had smoothies
and muffins with mangos from Paul and told him that we wanted to go hiking up
the mountain the other day. Paul went home and came back with local map and
showed us carefully where we could walk and how long time it would take. The
incredible thing is that Paul is deaf and can´t talk with a voice, the only
thing he can say is “pau pau”. We used some kind of sign language that was good
enough. Paul told us about his parents who live in Huahine Nui; that he was taken to Tahiti hospital when he
cut a toe; that he had climbed the steep mountain on the island but that would
faaar too difficult for us. He told us that sometimes whales and dolphins come
into the bay. He told us about his plans of building something touristic on his
property and he talked about his good neighbors and the closest, the not good
ones. But the best man on the island must be Paul himself, at least if you ask
us, he is friendliness in person and it is impressing how he can tell us
everything with his hands. And the whales, that he told us that he had seen
inside the lagoon, we saw just outside the reef when we walked the motu.



Moorea

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Tue, November 19, 2013 16:37:59

Moorea är som en lillasysterö till Tahiti. På morgnarna går
färjorna med alla jobbpendlare in till Tahiti och jobb och så på
eftermiddagarna tillbaka till Moorea och den lugna lilla ön. Vi gillade henne
verkligen. Det var så skönt att komma bort från marinan och allt jobb med
båten. Nu fick vi chans att njuta. En riktigt rolig (ok, lite turistfixad)
aktivitet på Moorea var att snorkla med stingrockorna. De är så lena och nyfikna,
och tittar alltid efter lättserverad mat. En lokal man gav oss lite tonfisk att
fresta rockorna med. Han sa att vi skulle hålla tonfisken över deras huvud,
deras munnar är nämligen som de mest effektiva sugpropparna (ja, det är de, vi
kan säga att vi testade det). En av rockorna, vår favorit, kom tillbaka till
oss igen och igen, vi kände igen den på alla våra klappmärken uppe på det lena huvudet.

Moorea is like a small sister island of Tahiti.
In the mornings the commuter ferries go in to Tahiti and to work and then back
in the afternoon to the tranquil island Moorea with the more laid-back
atmosphere. We really liked Moorea. It was so good to get away from the marina
and all the work on the boat. Now we got a chance to enjoy. A really fun (and
al little touristic) thing to do was snorkeling with the stingrays. The
stingrays are so soft and curious, and always looking for some easy food. A
local man gave us some tuna to use as a temptation. He told us to keep the tuna
above their heads; their mouths are like the most efficient suction fans (yes
they are, we could say we tested their efficiency). One of the rays, a favorite, returned to us
over and over again, we recognized it from all the marks on the soft head where
we had caressed it.

Vi cyklade på gröna vackra Moorea, och tog dingetur ut på en
motu på revet.

We rented bikes on beautiful green Moorea, and
took the dinghy to a motu on the reef.

Vakthundar? Nja, men de försökte göra sitt jobb och vakta
snäckor som plockats. Men vilken hund vill inte hellre ha en klapp?

Watchdogs? Well, they did try to guard the
shells that were collected. But is there any dog that does not rather want a
pat on the back?



Mer än arbete….

Franska Polynesien 2013 - 2014 Posted on Sat, October 12, 2013 12:00:45

More than
work…

Even though the work on Breeze takes a long time
and without any doubt has filled more than a month so far, we have done some other things
too. We hiked up the Fautau´a Valley to
the waterfall. After a couple of hour’s easy hiking we took a refreshing bath
in the pool. So good, so cool, so what?! Ella spotted an eel swimming with us!
It was a bit shy, but also curious, and hungry. We got up from the water, and
fed what we considered a pretty big eel, with some small pieces of baguette .
Then, as quick as a lightning, came the BIG eel, chased the first one away and
after a while ate what we gave him. Big eel, that is thick as a man’s arm and
almost as long as Ella. Had we seen the eels in the water before we went
swimming I doubt we would have jumped in. Fish and sharks in the ocean are
different, and maybe it is true that eels eat anything and would try some human
flesh if possible….

Även fast jobbet på Breeze tar lång tid och utan tvivel har fyllt mer än en månad än så länge, så har vi gjort några andra saker också. Vi vandrade upp till vattenfallet i Fautau´a. Efter ett par timmars lätt vandring kom vi fram vattenfallets pool och tog ett uppfriskande bad i färskavatten. Så skönt, så kallt, så vad?! Ella fick se en ål simmade i samma pool som vi! Den var lite skygg, men också nyfiken, och hungrig. Vi gick snabbt upp från vattnet och provade istället att mata, vad vi tyckte var en stor ål, med baguette. Då, kvickt som en blixt, kom den STORA ålen och jagade iväg den första, den stora var lite trögbjuden i början men åt sen av det vi bjöd på. Och vad vi tycker är en stor ål, är en ål som är tjock som en mansarm och nästan lika lång som Ella. Hade vi sett ålarna i vattnet innan badet är det tveksamt om vi hade hoppat i. Fiskar och hajar i havet är annorlunda, och vem vet, det kanske är sant att ålar äter vad som helst och skulle prova lite färskt människokött om det vore möjligt….

We tried to get tickets for the UEFA world cup
beach soccer but they were all sold out, at all the games. We could watch it,
with other visitors and locals, on TV at a restaurant instead. All schools (but
not the one on Breeze) were closed for two weeks when the games were held. The
whole Paofai Garden in Papeete was all set up for the games. Tahiti was really
good at beach soccer. They got to the semi final
J

Vi försökte få tag på biljetter till VM i beach-fotboll men
de var helt slutsålda, det fanns inte en enda biljett till en enda match. Vi
fick titta på matcherna på restaurang-tv tillsammans med andra turister och
lokalbor istället. Det måste ha varit en ganska stor grej för Tahiti att få
hålla i beachfotbollen, alla skolor (utom vår på Breeze) var stängda i två
veckor och hela Paofai-parken i Papeete var riggad för fotbollen, deras
sponsorer och andra stånd. Tahiti var riktigt bra på beachfotboll. De kom till
semifinal J

So, Tahiti has been work, hike, friends,
festivities but also Earth, Wind and Fire and a concert. The old band still
plays! (Truth though; the band has only one of the original members, the other twelve
are “new”.) The concert was sold out and it was even audience on the streets and the balconies around the Mayors Garden. The bandplayed some golden oldies and some solos, and yes, they played really good, really professional. The audience was mixed and Ella was for sure the youngest. Not her music though, she recognized only one song; September (another truth; merely because we played it on Breeze the day before the concert).

Ok, så Tahiti har varit arbete, vandringar, vänner, festligheter men också Earth, Wind and Fire-konsert. Det gamla bandet spelar fortfarande! (Men om sanningen ska fram så är det bara en gammal originalmedlem kvar, de andra tolv är “nya”.) Konserten var utsåld och det var t o m publik på gatorna och på balkongerna runt stadsträdgården. Bandet spelade både gamla godingar och solon, och visst spelade de bra, verkligen professionellt. Publiken var blandad och Ella var absolut den yngsta. Inte hennes musiksmak dock, hon kände bara igen en låt: September (en till sanning: det var bara för att vi spelat den på Breeze dagen innan konserten).



« PreviousNext »