After a long time in New Zealand, actually at
the very edge of the six months for the prolonged tourist visa, we were finally
ready to set sail. Everything was done; the boat work, the expeditions around
the islands, the paper work for getting an exception for sailing with a (non
NZ-) dog to Fiji. And we got Mike, a good friend, on board. It all started very
well.
Efter en lång tid i Nya Zeeland, nästan exakt de sex månader
som det förlängda turistvisumet ger, var vi till slut redo att kasta loss. Allt
var gjort; allt båtjobb, allt utforskande av öarna med bil, allt pappersarbete
och nästan-omöjliga-att-planera-förberedelser för att kunna segla med en hund
till Fiji. Och vi fick Mike, en god vän, med ombord.
Chicos first passage. He is for sure the
coolest dog that can handle anything.
Chicos första långsegling. Han var otroligt cool hela tiden,
en hund som nog kan göra nästan vad som helst.
The albatrosses checked us out every day
all the way up to Minerva.
Albatrosser följde oss varje dag hela vägen upp
till Minerva.
And, believe it or not, every passage adds
something to the to-do-list… Though everything new in the rig a turnbuckle got
loose from the lower shroud so it needed tightening and a split pin needed to be replaced.
Och tro det eller ej, men varje passage lägger till något
till arbetslistan. Trots att allt var nytt till riggen så släppte en vantskruv på
ena undervantet och så den behövde tajtas upp och få en ny saxpinne.
Five days later we
arrived at South Minerva. It sure felt good to anchor and
start exploring the reefs. The Minervas are two reefs out in nowhere between
Tonga, Fiji and New Zealand. Tonga and Fiji both claim them as their
territory. The Minerva reefs got their
name from a whaleship that was stranded on what is now called South Minerva on
its journey from Sydney in 1829. Several other ships followed. The reefs are
only above the waterline at low tide but they gave us calm anchorages the whole
time, even when the wind was catching up to 30 knots.
Fem dagar senare kom vi fram till södra Minerva. Det kändes,
trots den relativt behagliga passagen, skönt att ligga för ankar och få en
chans att utforska både vatten och korallrev. Minerva är två rev ute i
ingenstans mellan Tonga, Fiji och Nya Zeeland. Både Tonga och Fiji gör anspråk
på dem. De fick sitt namn efter ett valfångstskepp som strandade på South
Minerva på sinresa från Sydney 1829. Reven är bara över vattenlinjen vid
lågvatten men de gav oss lugna ankringar hela tiden, även när vinden kom upp i
15 m/s.
At low tide we took the dinghy to the reef for a long walk in the blue.
Vid första lågvattnet tog vi dingen till revet för en efterlängtad långpromenad i det
blå.
We moved on to North Minerva. Three hours by
motor, no wind, no waves, the calmest sea. Once there, we anchored just inside
the lagoon by the entrance. The day after, just as calm, we went snorkelling on
the outside.
Vi flyttade till Norra Minerva. Tre timmar för motor, ingen
vind, inga vågor, bara det allra lugnaste hav. När vi kom fram ankrade vi
precis innanför ingången, dagen efter som var lika stilla, tog vi dingen till
utsidan för att snorkla i det vackra blå.
While we were exploring and admiring the beautiful
coral and looking for fish for dinner someone else was keeping an eye on us
visitors who trespassed his territory.
Hela tiden som vi utforskade de vackra korallerna på utsidan av revet och
letade efter fisk till midda höll någon annan koll på oss som gjorde intrång
i dess territorium.
“What is that on the outside? I have never ever
seen it before… Whales!” The day after the whales were also swimming inside the
lagoon, they paid us no attention, just minding their own business and resting from the waves that had built up on the outside.
”Vad är det där på utsidan? Jag har aldrig sett det förut…
Valar!” Dagen efter simmade de inne i lagunen, de brydde sig inte alls om oss
som bytte ankringsplats och korsade deras väg till den lugnare sidan av lagunen
när vinden och vågorna ökade. Kanske var de bara inne för att vila sig från vågorna som byggts upp utanför revet.
Cloudy days, not
tempting to go snorkelling, but walking. Hot water was bubbling up from the reef. The small fish resting or trapped in the tiny pools on
the reef.
Molniga dagar, inte frestande att snorkla, men att
promenera. Hett vatten bubblade upp ur sprickor i revet. Små fiskar vilade i de
små vattensamlingarna.
Oh! Must also tell you about the lobster hunts.
We went walking the reef at low tide in the late dark evening. Two nights
stumbling along the reef gave us enough lobsters for five different lunch and
dinners J
Å! Just ja, måste nog också visa humrarna som vi plockade på
revet. Ett par mörka kvällar passade vi in lågvattnet och snubblade på revet
och plockade hummer som räckte till åtminstone fem olika luncher och middagar J
Another thing to do when it`s dark is to fish
from the boat. We had what was left from the speared one and put it on the hook
for another catch. Living on the boat makes you so used to eat different fresh
fish almost every day, and for us it was a long time off the boat and with no
fresh fish for at least half a year. So, of course, we wanted to catch for
tomorrow’s dinner too. When spearing you choose what fish you want, but by hook
you just have to accept what gets caught. And the one that we caught was a
white tip reef shark. Once that one was up we just continued playing with its
friends with the head of the fish that we caught. The meat of small sharks is
really tasty, the meat is almost like tender chicken and tastes great with
garlic, lemon and fresh ginger.
Något annat som vi passade på att göra I mörkret var att fiska
från badplattformen. Livet på båt gör dig så van vid att kunna äta färsk fisk
nästan varje dag, och för oss var det länge sedan vi levde båtliv med färsk
fisk så det var klart att vi ville fånga något.
På kroken satte vi rester av dagens harpunerade fisk och hoppades på
fångst till morgondagens lunch. En skillnad mellan harpunering och krokfiske är
att du inte kan välja vilken fisk du ska få på kroken. Och den som tog vårt
bete var en White tip reef shark. När
den väl var uppe fortsatte vi att leka med de andra hajarna med fiskhuvud på
lina, ganska bra dragkamper med dem. Dagen efter blev det haj med vitlök,
citron och färsk ingefära, riktigt gott, ungefär som mört kycklingbröst.
After a week at Minerva Reef the forecast said a nasty front, with more than 50 knots of wind, was coming from New Zealand. We were ready to
set sail and head to Fiji. The winds on our passage up to Fiji were steady 25 – 30 knots, and gusting 40. They helped us to get a fast, but also a very rough and uncomfortable, passage to Suva. It sure felt good to arrive to the calm grey commercial anchorage outside
the capital Suva.
Efter en vecka i Minerva sa väderprognosen att en jobbig front med mer än 50 knops vind skulle komma upp från Nya Zealand. Vi var redo att segla vidare mot Fiji. Vinden var konstant 25 – 30 knop, och med byar upp till 40, på vår passage. Det gav oss en snabb, men också mycket jobbig, segling upptill Fiji. Efter de knappa två dygnen med segling kändes det verkligen skönt att få komma fram till den lugna gråa kommersiella ankringen utanför huvudstaden Suva.
