After two and a half months up on the hard it
felt so good being back in the water. Back in the blue, feeling the breeze, and
taking off to the other islands. We got
our extra crew, Tina and Staffan, the same day as Breeze got back in the water.
The original plan was to meet up with them in Tonga but since we had the bad
meeting with a whale when we took off from Tahiti the last time, and the work with
the repairs on Breeze took such a long time, and needed to be redone a second
time to get it right, they changed their tickets and came to visit us in the
Society Islands instead. Somehow that is part of the sailing life, you plan but
you have to be able to change since you never know for sure what, where and how
something will happen. Anyway, we really wanted the weeks with them to be as
good as possible so we tried to pick the highlights, alright admit our personal
highlights. So, first stop was Moorea and snorkeling with the curious wild sting
rays. When swimming with the stingrays you really want to come close to them,
and hopefully be able to feel their baby soft skin on their backs, so we
tempted them with small pieces of fish to get them curiously close. They are so
personal, some of them really adopt you, and you recognize “your” ray by the
pattern on the back from where you stroke it. Though the question is; who is
watching who, and who is taking advantage of the situation?
Efter
att Breeze stått två och en halv månad
uppe på varv kändes det så skönt att vara tillbaka i vattnet, att få känna
brisen och kasta loss till andra öar. Vi fick vår extrabesättnig, Tina och Staffan,
ombord samma dag som Breeze sjösattes. Planen var från början att vi skulle ha
träffats i Tonga men eftersom vi hade det misslyckade mötet med en val förra
gången vi kastade loss, och arbetet med reparationerna på Breeze tog så lång
tid, och dessutom måste göras om en andra gång, så bokade de om sina biljetter
och kom på besök i Sällskapsöarna i stället. På nåt sätt är det så med
seglarliv, du planerar, men måste vara redo att ändra dig, för du vet aldrig
riktigt vad, var och hur något kommer att hända. Vi hade sett fram emot att få
dem ombord och ville verkligen att deras tid här i Sällskapsöarna skulle bli så
bra som möjligt, så vi kastade så snabbt som möjligt loss mot höjdpunkterna. Ok,
erkänner, våra personliga favoriter. Moorea och snorkling med de nyfikna vilda stingrockorna
blev vårt första stopp. Att simma med stingrockorna betyder också att man vill
komma så nära dem som möjligt, så nära så att man klappa dem på deras babymjuka
ryggar, så vi lockade dem med små fiskbitar från månskensfisket kvällen innan.
Stingrockorna är verkligen super att få snorkla med, de är så personliga. En
del av dem nästan adopterar dig , du känner lätt igen ”din” stingrocka på
mönstret du gett den när du klappat den på ryggen. Men visst kommer frågorna;
vem studerarar vem, och vem drar nytta av situationen?
Our
new swimming friends on the motu outside Moorea. They happily went snorkeling
with us, but without the gear. They were the successful ones in catching crabs
for lunch.They didn´t share it with us though.
Våra
nya simmarvänner på motun utanför Moorea. De följde ivriga med på snorkeltur,
men utan utrustning. Det var de som var de lyckosamma med att fånga krabba till
lunch. Fast de ville inte dela med sig…
Then we sailed on to vivid green Huahine,
catching a fish on the way.
Sen seglade vi vidare till vackra gröna Huahine, fick en
fisk på kroken på vägen.
No, not that one, Staffan. The good fish, the tasty
marlin, the one for delicious dinners…
Nej, inte den fisken, Staffan. Den bra fisken, den goda
marlinen, den som blev till smarriga måltider…
Huahine is the less touristic commercial island
in the Society Islands, the one that seems most true and genuine. We enjoyed
three different anchorages, east side, south side and outside town. We hiked up
the top of Huahine Iti, Iti is the oldest, mostly sunken and smaller part of
the twin island, the one where the volcano first exploded. But if you rather
believe in the mythology about the two parts of Huahine in the same lagoon the
story is that the god Hiro, who was really good at paddling, once split the
island in two parts when he was paddling his canoe in a hurry from Raiatea to
Moorea.
Huahine är den ö som vi tycker känns mest genuin och minst
turistig bland Sällskapsöarna. Vi njöt av tre olika ankringsplatser, östra
sidan, södra sidan och utanför lilla staden. En promenad upp på Huahine Itis
högsta punkt bjöd på vacker utsikt. Iti är den äldsta, den mindre och mest
sjunkna delen av tvillingöarna, den delen av Huahine där vulkanen först hade
sitt utbrott. Men om du hellre vill tro på den mytologiska legenden så delades
ön inom samma lagun av guden Hiro som var en baddare på att paddla. En dag hade
han väldigt bråttom när han skulle från Raiatea till Moorea och körde då rakt
igenom Huahine och delade ön i två delar.
Before Huahine was colonized the name of the
island was Mata´irea, which means “Breeze of abundance” or “Joyful little
breeze”. We rented scooters and took a tour all around the green to see the island
from the inside. We made a stop at small vanilla farm where the lady told us
everything about growing vanilla, in vivid and exhaustively French. Luckily
enough some words got through 😉 We got it that it takes a lot of time (years)
and personal work (everything) to get the precious little
seeds. When we got back to small town Fare the main road was closed. Dance on
the street. But why? We asked the local audience, but no one knew. We could
just enjoy it. And we also enjoyed Huahine
with snorkeling, playing volleyball with new boat friends and meeting
friendliest Paul again.
Innan Huahine blev koloniserat var hennes namn Mata´irea som
betyder ”överflödets bris” eller ”glädjande liten bris”. Vi hyrde mopeder och
tog en tur runt den gröna ön för att få se ön från insidan också. Vi gjorde ett
besök på en liten vaniljfarm där damen berättade allt för oss om hur man odlar
och skördar vanilj, på livfull och uttömmande franska. Tur att några ord gick
igenom i alla fall 😉 Vi förstod att det behövs både en hel del tid (år efter
år)och personligt jobb (för allt) för att få de dyrbara små fröna. När vi så
kom tillbaka till lilla lugna staden Fare var huvudgatan avstängd.
Dansuppvisning. Men varför? Frågade vi lokalborna som stod och tittade på. Men
ingen visste, det bara var så sa de. Och så njöt vi av Huahine med snorkling, vi
spelade volleyboll med nya båtvänner och så träffade vi allra-vänligaste Paul igen.
And then we took a half day sailing over to
blue Bora Bora. We didn´t catch anything on the way but the dolphins greeted us
just before we got to the entrance.
Och sen en halvdagssegling över till blå Bora Bora. Vi fick
ingenting på kroken på seglingen över men blev istället hälsade välkomna av
några delfiner innan vi kom till passet.
Bora Bora is the oldest island, seven millions
years old, in the Society Islands, it is the most sunken one with only one
entrance in the reef. The whole lagoon is surrounded by motus and reef. Bora
Bora is also the driest island, with a different vegetation and soil, compared
to the other ones.
Bora Bora är den äldsta ön, sju miljoner år, av
Sällskapsöarna, den mest sjunkna ön med bara en öppning i revet. Hela lagunen
är omgiven av motus och rev. Hon är också den torraste ön, med annan vegetation
och jord än de andra. 
Maybe we were a little bit spoiled last year,
but somehow we appreciated all the beautiful blue more this year. We tried to
experience it as much as possible, in different ways. We went biking, hiking,
paddling, snorkeling, swimming, hunting and sailing around the island. No
matter where, Bora Bora IS blue.
Kanske var vi lite bortskämda förra året, men på något sätt
uppskattade vi det vackra blå mer i år. Vi försökte verkligen få njuta av det
så mycket som möjligt. Vi cyklade,
vandrade, paddlade, snorklade, jagade, simmade och seglade oss runt ön. Det
spelar ingen roll var, på Bora Bora ÄR allt vackert blått.
Now we are waiting for a weatherwindow, and a spare part, to go further west, to Maupiti and Maupelia, then Tonga 🙂
Nu väntar vi på bra väder, och en reservdel, innan vi kastar loss mot Maupiti och Maupelia, sen Tonga 🙂
