Vi ankrade utanför Tahaas lilla “huvudstad” Patio. Här finns
några affärer, postkontor, läkarmottagning,
bank, polisstation och så några hundra invånare. En av de allra första vi
träffade var Linda när vi la fast dingen i den lilla hamnen. Vi frågade henne
om den väg som vi tänkt promenera på och hon förklarade vägen, lätt, precis
efter den andra lilla bäcken där vi dagen innan hälsat på den sötaste valpen.
Linda sa att hon bodde längs den väg vi skulle gå, på tomten där det var två
tält i stället för hus, och att vi var så välkomna på ett stopp när vi kom
tillbaka. Promenaden gick på en väg mellan små hus längs ån Iripau. Nästan på en gång när vi kommit upp på den
lilla vägen träffade vi Stephan. Han bodde i ett litet hus tillsammans med sina
hundar och massor med blommor på gården och frågade om vi ville ha sällskap på
vår promenad. Klart att vi ville det! Steph satte sin blomsterkrans på huvudet
och gick med oss.

We anchored outside Tahaa´s small ”capital” Patio. Here are some shops, a post
office, a bank, a doctor and a police station, and a couple of hundreds
inhabitants. One of the first we met was Linda when we tied the dinghy to the dock
in the small harbor. We asked her about the road where we wanted to walk and
she told us, easy, after the second small bridge where we patted the prettiest
puppy the day before.Linda told us that she lived along the road we would walk
and that we were so welcome to make a stop on the way back. The road lead up
the valley along Iripau River with small houses on the sides. In the very
beginning of the road we met Stephan. He lived in one of the houses along the
road with his dogs and Bougainville flowers and asked us if we wanted some
company on the walk. Of course we wanted! Steph put a flower garland on his
head and started walking with us.

Stephan visade oss alla olika blommor, träd och frukter som
de odlar här. Han öppnade kokosnötter till oss och skalade de godaste sötaste
grapefrukterna (pamplemousse) och han berättade vilka frukter som var goda till
juice och visade vilka blommor kvinnorna förr tiden använde för att måla sina
naglar med. Stephan presenterade oss för sina vänner och grannar och de gav oss
kassar med frukt på vägen tillbaka från vägens ände, det hus där Stephans
farföräldrar en gång bott. Han berättade om Miss Diva-tävlingen som han varit
med i och där han kom på fjärde plats i år. När tävlingen hölls kom hans
föräldrar och systrar och hejade på honom. I tävlingen är det fyra olika grenar,
med olika klädsel och dans, den feminina dansen av de traditionella danserna.
Dansen var hans eget starka kort, sa han. Nu kunde han tillåta sig att äta gott
fram till april, sedan måste kroppen trimmas inför nästa års tävling då han
hoppades på en bättre placering.

Stephan showed us all the different flowers,
trees and fruits that grow here. He opened us coconuts and the sweetest
grapefruit (pamplemousse) and told us about which fruits are good for juice and
showed us how the women in the old days
painted their nails with a small red flower. Stephan introduced us to his
friends and neighbors along the road; they gave us bags with fruit on the way
back from the old house where his grandparents used to live. He also told us
about the Miss Diva contest where he came on the fourth place this year. When
the competition was held both his parents and his sisters came to support him.
The competition is four different events with different fancy clothing and
dancing; the feminine part of the traditional dance. The dancing is his best,
he told us. Next year, in April, he would be careful about what to eat to trim
his body for next years competition, but until then he could enjoy anything.

Vi fick också sällskap av Mahinui på vår promenad. Mahinui,
hjälpte Stephan att plocka lite citron vid farföräldrarnas hus, och så
”hjälpte” hon honom, eller snarare korrigerade bakom hans rygg, med uttal eller
namn på blommor. Mahinui tog med Ella ner till en hage där massor av grisar
gick, de matade dem med bananblad. När vi var nästan nere vid alla hus igen
mötte vi en bil med flera män med gevär på flaket, den skulle upp till grishagen
sa Stephan, och ta med en gris ner till middag…. Mahinui bodde med sina
morföräldrar i huset mittemot Linda. Hennes mamma hade flyttat till Papeete,
vem hennes pappa var visste ingen. Mahinui var hos Linda varje dag, så mycket
hon kunde. Linda hjälpte henne med hennes skolarbete och försökte lära henne
ett engelskt ord om dagen.

We also got company with Mahinui on the walk.
Mahinui helped Stephan picking lemons by his grandparents’ house. She also
“helped” him, or corrected him behind his back, with the pronunciation or name
of the flowers. Mahinui took Ella down to a small pasture land where plenty of
pigs were enclosed. They fed the hungry pigs with banana leafs. When we were
almost down by the houses again we met a car with armed men, Stephan told us they
were going up to the pigs to prepare one for dinner… Mahinui lived with her
grandparents in the house next to Linda. Her mother had moved to Papeete and no
one knew who her father was. Mahinui was together with Linda every day. Linda
helped her with her school work and tried to teach her a new English word every
day.

Vi stannade hos Linda på vägen tillbaka och fick en mycket
trevlig stund med henne. Linda bor på
den mark som är hennes via gamla familjeband. Hon är född och uppvuxen här och
flyttade sedan till Nya Zeeland med sina föräldrar på 60-talet, men har nu bott
här i dalen sedan mitten av 90-talet. Det var verkligen intressant att höra
henne berätta om sådant som inte är lätt att se eller förstå för oss som bara
är besökare i paradiset. Hon berättade om hur det är att vara kvinna här, att
inte kunna göra sin röst hörd på samma sätt som männen kan. Hon berättade om
hur vanligt, och på något sätt accepterat, det är med våldtäkter. En ogift
kvinna ses som en kvinna för vem som helst i vissa sammanhang och
undersökningar har visat att 25 % av alla kvinnor har blivit våldtagna innan de
blivit gifta. Vi pratade också om språket i Polynesien, om vilket språk som är
det första, och om risken att det inte blir något fullt språk alls. I skolan
har barnen bara en lektion i veckan med polynesiska, allt annat är på franska.
Linda berättade också om männen i byn, födda i början av 60-talet, som inte kan
läsa eller skriva. Deras fäder arbetade på Mururoa-atollen när
kärnvapentesterna hölls och pojkarna hade då fått ta mansrollen i familjen och
arbeta med odlingar och fiske i stället för att gå i skolan. Linda berättade
också att den gamla seden från 900-talet som den mäktige hövdingen Tetunae
införde om att bjuda in den främling som passerar ditt hus på mat och sovplats
inte efterlevs till fullo längre, kanske för den fattigdom som de flesta lever
i, av känslan av att inte ha något riktigt att bjuda på, inget annat än frukt.
När lagarna bestämdes var varje hus tvunget att bjuda in den som hade vägarna
förbi på något att äta och någonstans att sova. Om inte, så skulle du förlora
ditt hus och din mark eller kanske ditt huvud. Men vi fick idag verkligen känna
av den polynesiska vänligheten och generositeten. Tack Linda, Stephan och
Mahinui för att ni delade er dag och er frukt med oss. Frukten vi fick, kasse
efter kasse, njöt vi av i flera veckor.

We made a
stop at Linda’s on the way back and had a very nice and interesting time with
her. Linda lives on the land that belongs to her by family connections. She has
lived both in New Zealand and in Polynesia and has a double perspective of
life, traditions and customs that forms today’s life here. It was really
interesting to hear about things that are so difficult for us, visitors, to
know or notice. She told us about how difficult it is for a woman to be heard
in a man’s society. She told us about
how common, and somehow accepted, rapes are. An unmarried woman is somehow
considered a woman for any man, a surveys show that as many as 25% of all women
have been raped before they get married. We also talked about the language and
which language is the first language, and if any language is a full language.
The children only have one lesson per week with Polynesian, everything else is
in French. Linda also told us about the men born in the early 60´s that can
neither read nor write. Their fathers worked at the Mururoa atoll when the
nuclear tests were held and the boys had to the fathers-work with growing and
fishing instead of going to school. Linda also told us about the old customs
that were imposed in the 10:th century by the great chief Tetunae regarding
inviting every stranger passing by the house. She said it is not used as often
now as in the old days, maybe because of the poverty of most men, maybe the
feeling of not having anything to offer but fruit from the garden. In the old
days though, everyone had to invite the man passing by the house for dinner and
a bed to sleep. If not, you would lose your house and property or your head.
But we really enjoyed the Polynesian kindliness and generosity today. Thank
you, Linda, Stephan and Mahinui, for sharing your day and all the delicious
fruits. We enjoyed it for weeks. (Linda, if there is anything wrong regarding
Polynesian life and customs, please let us know.)
Mmmm mango, banan, papaya, stjärnfrukt, citron…. den bästa
frukten till godaste smoothisarna J
(… och så ännu mer som vi fick förvara ute på båten…).

Mmmm mango, banana,
papaya, starfruit, lemon…. the best fresh fruit for the yummiest
juice J (… and even more that we stored outside…).