Nästa stopp blev vid den lilla ön Tipaemaou, Iriru Pass.
Viken söderhavsidyll! Ankringen var så stilla att det verkligen kändes som att
bo i ett hus på landet. Fåglarna kvittrade hela dagen. Vattnet var det mest
turkosa och vågorna rullade svepande in över revet. Vi paddlade, snorklade,
joggade på lilla ön och kom nära vikens ensamma delfin. Den ensamma delfinen
var nog här för att läka sitt sår, ett rätt rejält vid ryggfenan. Vi undrar om
den saknade sin flock och kände sig ensam, när vi körde med dingen kom den och
simmade framför oss och plirade upp och kanske undrade vilka vi var. På
kvällarna kom en fransman, som jobbade på den lilla pärlfarmen i viken, med sin
båt och matade delfinen med fisk och snäckor. Han trodde att det var en haj som
skadat delfinen. Hoppas verkligen att såret
läker så att den kan simma ut till sin flock i det stora blå igen.
The next stop was the small islet Tipaemaou,
Iriru Pass. What an idyllic spot! The anchorage was so calm it felt like living
in a house on the country side. The birds chirped the whole day. The water was
the most turquoise and the waves rolled in over the reef. We paddled,
snorkeled, jogged on the small islet and got really close to the lonely dolphin
in the creek. The lonely dolphin was probably here to heal its wound, a pretty
big one by the dorsal fin. We think it missed its family and felt lonely, when
we came with the dinghy it swam in front of us and peered, maybe it wondered
who we were. In the evenings a man, who worked at the small pearl farm, came
with his small boat and fed the dolphin with fish and left over oysters. He
thought it was a shark that injured the dolphin. We really hope that the wound
will heal so it can swim with its family again out in the deep blue. 
