Vi seglade till östra sidan Huahine och ankrade innanför
motu Murimahora. Här fick vi verkligen uppleva den polynesiska vänligheten. Vi
fick påhälsning av Paul nästan så fort som vi hade ankrat. Han berättade att
han stått på utsidan av motun och sett oss komma in och kom nu med papaya och
kokosnötter till oss. Paul hjälpte oss att öppna kokosnötterna och få ut det
goda vita. Han ville gärna ta med Per på fisketur nästa dag. Så blev det. Vi
skulle kunna säga som så att Pauls harpun var bättre än Pers på fiskejakten… eller
att fiskarna var lite för skygga och snabba och små för Pers harpun, men Paul
både sköt och filéade och delade med sig av papegojfisk, kirurgfisk och
läppfisk. Efter en gemensam fika med smoothie och muffins, gjord på mango från
Paul, berättade vi att ville vandra upp på Huahine Iti nästa dag. Paul åkte genast
hem till sig, hämtade en lokal fastighetskarta och visade oss noga var och hur
vi skulle gå och hur lång tid han trodde att det skulle ta. Det otroliga är att
Paul är döv och inte kan prata med röst, det enda han får fram är ”pau pau”. Vi
använde någon slags teckenspråk som var bra nog. Han berättade om sina
föräldrar som bor på Huahinde Nui, att han flugit till Tahitis sjukhus en gång
när han högg av sig en tå, att han klättrat upp för den branta delen på Huahine
Iti men att det skulle vara aaalldeles för svårt för oss. Han berättade att det
ibland kommer in val och delfin innanför revet, om hans planer att bygga något
för turister på hans mark, och så berättade han om sina snälla grannar och de
närmaste som är allt annat än trevliga. Men den allra bästa på ön måste vara
Paul, det tycker i alla fall vi, han är vänligheten personifierad och det är
imponerande hur mycket han kan berätta för oss med sina händer. Och valarna som han berättade att han sett
inne in lagunen fick vi se precis utanför revet när vi tog en vandring på
utsidan av motun.
We sailed to the eastern side of Huahine and
anchored between Huahine Iti and motu Murimahora. This is the place where we
really enjoyed the Polynesian friendliness.
Paul paddled to our boat, as soon as he could. He told us that he had seen us coming in when
he was walking on the outside of the motu, and he gave us with some papaya and
fresh coconuts from his trees. Paul helped us opening the coconuts to be sure
that we could enjoy them. He really wanted to go fishing with Per the next day.
And so they did. We could say that Paul’s harpoon was a little bit better… or
maybe the fish were a little too shy or fast or small for Per´s harpoon, but
Paul both shot and filleted parrotfish, surgeonfish and wrasse for us. We had smoothies
and muffins with mangos from Paul and told him that we wanted to go hiking up
the mountain the other day. Paul went home and came back with local map and
showed us carefully where we could walk and how long time it would take. The
incredible thing is that Paul is deaf and can´t talk with a voice, the only
thing he can say is “pau pau”. We used some kind of sign language that was good
enough. Paul told us about his parents who live in Huahine Nui; that he was taken to Tahiti hospital when he
cut a toe; that he had climbed the steep mountain on the island but that would
faaar too difficult for us. He told us that sometimes whales and dolphins come
into the bay. He told us about his plans of building something touristic on his
property and he talked about his good neighbors and the closest, the not good
ones. But the best man on the island must be Paul himself, at least if you ask
us, he is friendliness in person and it is impressing how he can tell us
everything with his hands. And the whales, that he told us that he had seen
inside the lagoon, we saw just outside the reef when we walked the motu.
